Ny karriär kanske?

Idag när jag kom hem från jobbet så slötittade jag på tv medan jag väntade på att Kärleken skulle komma hem. Det som var på var Judge Judy, en rivig domare som dömer ut straff åt smågruffande människor på sämsta sändningstid. Det är nästan lite underhållande att se henne skälla ut folk efter notor, sån önskar jag ibland att jag vore. När jag blir arg blir jag mest ostrukturerad och skäller okontrollerat, ingen rim och reson i det. Mest barnsligt och dumt när jag blir arg.

Efter det kom Leila bakar. Herregud vad den människan är fin. Rund o go, och vacker som en dag. Och inte det minsta stressad verkar hon vara när hon står och rör ihop kakdegar och annat gott. Då kom jag att tänka på att om jag nånsin blir arbetslös så ska jag bli TV-kock. Det vore en alldeles utmärkt karriär för mig! Jag är ju både rund och tja, jag kan vara god också!

Det som slog mig när jag såg Leila vifta omkring med vispar och slevar medan hon provsmakade det hon bakade och lagade, det var att det var på TV. Vilket innebär att det enda Leila behöver göra egentligen är att på ett snitsigt sätt slänga ihop lite ingredienser och se ut som om hon njuter när hon provsmakar det. Helst ska dom olika ingredienserna ligga i söta små bunkar och vispas ihop med elegans. Ingen vet ju hur det smakar, så det är ju mindre viktigt.

 Jag skulle kunna klara av det. Jag älskar fina saker, så jag skulle samla på mig en massa bunkar och fina grytor, gärna nån flott maskin också. Hår och makeup förmodar jag att jag skulle ha nån stylist till, så utseendet skulle jag också kunna få till. Sådär ljuvlig i ett vackert förkläde skulle jag stå i TV-rutan och säga mmmm och slicka mig lystet om läpparna efter provsmakningarna. En gång i tiden så ville jag bli filmstjärna så jag tror jag skulle kunna fixa till att le och tala om för tittarna hur god mina kakor är, även om dom smakar hästskit!

Problemet är väl egentligen att jag inte är lika händig i köket som Leila, så det skulle inte se lika flott ut när jag rensar vaniljstången. När jag gör det så ligger stången inte stilla, den far all världens väg. Och mjöl har jag överallt utom där jag ska ha det, så nja, jag överlåter nog TV-karriären åt Leila, det hon gör smakar säkert lika ljuvligt som det ser ut. Jag får nog hoppas på att behålla mitt jobb som sjuksköterska istället, så plågar jag mina nära och kära istället med mina futtiga försök till att baka!

Sjukstuga

Den här hösten tar knäcken på mig! Jag har varit konstant trött ända sedan jag blev opererad i början på september. Jag blödde nog en aning mer än jag skulle då, tog tid att hämta mig igen. Jag var sjukskriven september ut. Sen hann jag bara jobba nån vecka sen var det dags igen. Magsmärtor, inflammation i magen på nåt sätt. Besök hos både vårdcentral och akuten, och sedan röntgen efter det. Sen hann jag jobba nån vecka till innan nästa grej!

Nu har jag varit hemma i över en vecka med förkylning, i alla fall trodde jag det var det! Igår var jag hos vårdcentralen för att få medicin så att jag skulle kunna jobba igen, men nä, så blev det inte! Det visade sig att jag hade haft influensa förra veckan och att min astma kommit tillbaka efter att ha varit vilande i en himla massa år. Allt det där borde jag vetat, för jag är ju ändå sjuksköterska, men jag tror jag blundat lite för hur min kropp mått.

Så på doktorns order så vilar jag nu. Inhalerar en massa medicin flera gånger per dag, käkar cortison för att dämpa inflammationen i luftrören och dricker tonvis med hostmedicin. En riktig sjukstuga har vår lilla stuga blivit. Redan igår efter inhalationerna i maskinen på vårdcentralen kände jag hur det blev lättare att andas. Det har varit ganska tungt att andas ett tag nu, men jag har som sagt skyllt det på förkylningen. Jag borde förstått att det var astman som spökade, men jag har bagatelliserat mina symptom.

Jag måste som sagt bli lite bättre på att ta hand om mig själv. Min största rädsla nu är att min astma kommer tillbaka som den var för många år sedan, när jag hade klippkort på akutrummet på vårdcentralen. Så jag får säga adjö till att strunta i mig själv och säga hej till att sköta om mig själv. Så jag sätter mig till ro och läser en tidning, dricker en kopp kaffe och sätter mig på vår fina nya inglasade altan. Nä, altanen är inte klar, men med en baden-badenstol, fleecefilt och tända ljus så kan jag ändå sätta mig och blicka ut över paradiset på jorden. Det är livskvalitet det!

Blå blåa tår aaaha...

Jag älskar ljus, speciellt nu i juletid. Jag har adventsljustakar, lyktor, lampor och stearinljus tända lite överallt nu. Det blir iofs inte så många, för stugan är inte så stor. Men när man ska gå och lägga sig då märks det att det är en hel del som ska släckas.

Igår kväll skulle jag gå ut på vår nyinglasade altan och släcka lilla minigranen och lyktan som står där ute. Vi är fortfarande i byggfas där ute, men jag har lyckats tränga in dessa bland byggmaterial och stegar ändå. Så fort en ledig plats för en lykta finns måste den fyllas tycker jag. Kärleken hade somnat på soffan så endast jag var vaken. Att gå ut på altanen var inga problem, jag stod och blickade ut på den fina snön utanför glaset innan jag drog ur kontakterna. Gick med smidiga steg in i lilla stugan igen, eller i alla fall trodde jag det var smidiga steg. För innan jag visste ordet av så kände jag hur foten vek sig och jag föll raklång in i vardagsrummet. 

Jävla foppatofflor  som stod i vägen, storlek 46. Nu var det iofs inte foppatofflornas fel, för hade jag lyft på mina fötter så hade jag inte ramlat heller. Men så skönt att få svära över nåt annat än min egen klumpighet. Jag var helt säker på att foten var av, hade ju känt hur den vek sig på fel håll, men efter nån minut när jag vågade titta efter så var det bara tårna som fått sig en rejäl smäll. Såg hur tårna sakta blev allt blåare. 

Idag är ena tån dubbelt så stor som dom andra, och det känns som om jag går på bomull eftersom jag är så svullen under foten. Så idag kan jag skryta med att jag går på små moln, i alla fall känns det så. 

Vem är jag?

Vem är jag? Ja, den frågan frågar jag mig ibland. Ibland vet jag svaret, men ibland så kan jag inte för mitt liv svara på vem jag är. Jag vet hur jag vill vara, det är inte så svårt att svara på. Jag vill vara smal, jag vill vara rolig, jag vill vara sexig, jag vill vara smart, jag vill vara ekonomiskt oberoende. Det finns massor av saker jag vill vara.

En del av dom där sakerna kan jag ibland vara. Nja, smal var jag för ett kort tag, men då mådde jag skit, så nu när jag mår bra så har kilona kommit tillbaka. Sexig, det kan jag vara ibland oxå, när jag känner för det så är jag nog hetast i min lilla stugby. Smart, nja,  är nog för mycket känslomänniska för att vara riktigt smart. Och hade jag varit snålare så hade jag definitivt varit ekonomiskt oberoende.

Kanske är det bra att tvivla på vem man är. Att stanna upp och tänka på vad man vill i livet. Det driver oss framåt att fundera på livet i sig. Jag är i stort nöjd med livet jag lever idag, jag har Kärleken i mitt liv, jag bor bra och jag har ett bra jobb med hyfsad lön. Så där kan jag definitivt inte klaga!

Jag tror det är bra att tvivla på sig själv ibland, att rannsaka sig själv för att se om jag kan göra saker och ting annorlunda eller om jag kan utveckla mig själv. Det tror jag gör att jag kan veta vem jag är, eller i alla fall få en mer heltäckande bild av vem jag är. Just nu i juletid så vet jag med mig själv att det kommer så många frågor och så många måsten som gör att det blir jobbigt att vara just mig. Och säkert minst lika jobbigt att vara runt mig oxå. Jag vill så gärna att alla ska må bra, och det tar energi från mig. Då kommer alltid frågan jag frågar mig själv: Vem är jag?

Förmodligen får jag aldrig svar på frågan vem jag är, och ska jag vara ärlig så vill jag inte ha svaret heller, för jag vill vara nyfiken på mig själv livet ut.

Christmas Blues

Ibland har jag dagar då sorg och ledsamheter vilar på mina axlar, idag är en sån dag! Jag har ingen aning om varför, eller vad som gör det, det bara är så. Jag vet väl en del orsaker till det, gamla såna som plågar mig ibland. Men oftast kan jag slå bort det, och oftast är jag faktiskt glad och lycklig.

Just nu känner jag mig så pressad, och det finns det ingen anledning till heller. Men jag tror det är julen i sig som spökar. För hur mycket jag än älskar julen så har det hänt tragiska saker på julen som gör att jag inte alltid klarar av att slå bort det sorgliga. Jag sörjer att mina barn inte har sin pappa i livet längre. Jag känner att jag inte alltid räcker till, det gör ont.

Just idag är en sån dag då jag bara är ledsen, då jag låter tårar rinna fritt. Jag vet att då kommer jag må bra imorgon, för då har jag låtit ångan pysa ut lite. Så jag sätter på lite julmusik, Elvis sjunger julsånger fantastiskt bra och låter min ånga pysa ut lite.

Lite Christmas Blues......

I´ve got the look ...... ...

I morse vaknade jag med en väldigt modern look! Den är så modern så att t.o.m Malou von Sivers har det som tema en hel vecka, eller hon skulle kunna ha det i alla fall. Och alla vet att när "Malou efter 10" har ett program om nåt, ja då är det hett!!

Looken jag pratar om är vampyrlooken! Med sotade svarta ögon och rufstufsigt hår är man het just nu. Allt i skuggan av "Twilight"-filmerna och alla andra vampyrfilmer oxå förstås. Nu räknar jag inte med Buffy i det här, för hon är ju vampyr dödare och inte vampyr. Eller det tror jag i alla fall. Jag måste erkänna att jag inte hängt med i filmerna riktigt, så rätta mig gärna om jag har fel. Buffy är ju så där gulligt söt och inte det minsta tillstymmelse till smink som ser sotat ut finns i hennes ansikte. Nä, hon ser ut som en nyponros, och det kan jag då säga att det gör inte jag! Jag kan tipsa om hur man får såna där perfekt sotat smink. Och sådär rufsigt hår, så där så att det ser ut som om man haft en riktigt het och lång natt med mycket bus, det kan man fixa utan att ha heta nätter.

Man sminkar sig helt enkelt dagen innan man har tänkt sig vampyrlooken, gärna med både ögonskugga, eyeliner och mascara. Det skadar inte om man dessutom har pudrat ansiktet och satt på rouge oxå, då kan man ha turen att få en helt perfekt dregelrand längs kinden dagen efter. För tricket är att somna med sminket på, gärna när du är så där härligt trött så att du sover riktigt djupt på natten. Då är chansen att du vaknar med perfekt sotad makeup morgonen efter. Det enda du behöver göra är att borsta tänderna så är du klar för dagens vedermödor. Tänk så praktiskt! Vad gäller håret så har jag ett absolut trick: Gå och lägg dig  med  blött hår, då får i alla fall jag sådär rufsigt, risigt och alldeles perfekt sprött hår till dagen efter. Vem som helst kan få hjärtsnörp när dom får syn på mig. Och håret kan bli så där rufsigt även om jag skulle sova själv hemma, helt perfekt!

Så där vaknade jag i morse, med perfekt sotade ögon. Jag hade helt enkelt somnat och glömt bort att ta bort sminket. Jag kan väl passa på att säga att jag klär inte lika bra som stjärnorna i Twilightsagan i vampyrlook. Så jag har nästan helt bestämt mig för att skippa att vara så där modern som Malou von Sivers säger att man ska vara!

Önskelista

Det lackar mot jul! Det gäller att förbereda sig så att dom julklappar man verkligen vill ha ligger i paketen under granen. Sånt där ska man inte slarva bort.

Du börjar med att ägna några timmar av din dyrbara tid åt funderingar kring lämpliga julklappar. Tänk gärna utanför din vanliga tankebana. Tänk stort! Tänk inte på saker du behöver, utan på sånt som du inte behöver. Var oxå noga med att tala om för alla att du inte överlever en jul utan att få paket. Då motar du bort alla dina nära och käras tankar på att skippa julklappar. Se oxå så där hjärtskärande ledsen ut när du påpekar att du inte klarar att sitta på julafton och inte få en enda paket. Du ska se att du får extra många paketer då. Bara för att ingen vill se dig sitta med tårfyllda ögon på årets dyraste dag.

Nä, skämt åsido.. eller skämt och skämt. Jag tycker det är viktigt med julklappar. Det är inte alls nödvändigt med dyra och extravaganta julklappar. Jag tycker det är viktigt att visa uppskattning, och även om det säkert uppfattas som både ytligt och onödigt att en vuxen människa ska sitta där och låtsas tror på tomten så VILL jag ha julklappar jag oxå. Jag köper inte riktigt att det är barnens jul bara. För i tidernas begynnelse, eller när julklappar började så var det inte några dyra stora saker som bara var förunnade barnen. Nä, det var små saker som tex stickade sockar till far, eller nya handdukar till mor. Kanske barnen fick nån ny liten hemsydd docka eller nåt nytt klädesplagg. Små saker som förgyllde vardagen. Alla i familjen fick saker, sånt som var speciellt för var och en.

Nu syr jag inte små dockor till barnen, och jag stickar definitivt inga sockar till far heller. Men jag gillar att fundera ut julklappar till alla som jag bryr mig om. Stora som små. Och jag älskar att köpa julklappar till Kärleken oxå, och om han ens andas ett ord om att vi skulle skippa julklappar till varandra så skulle jag sura ett helt år, tills nästa jul. För jag vill oxå känna mig som ett barn på julafton. Jag vill oxå ha paketer att klämma på, och kunna gissa på vad som ligger i paketen. Jag behöver inga dyra saker, bara saker som är köpta speciellt till mig. Det kan vara en sak för 10 kr, det gör mig nöjd bara personen i fråga ger med hjärtat. Så ni som funderar på att köpa julklappar till mig, ni behöver inte vara miljonärer, jag blir nöjd med att få öppna en paket från just DIG.

Till er som vet

Till er som vet: Ni vet inte nåt alls!

Jag blir upprörd ibland när folk har åsikter om andra människor. Folk som vet precis hur allt ligger till, fast det egentligen bara är spekulationer. Folk som gärna lägger sina egna värderingar på andra människors handlingar. Även jag ramlar i fällan att ha åsikter om andra människor, och ibland vädrar jag oxå dom utan att tänka efter före. För precis som alla andra har jag noll koll på varför/hur/när/vad osv andra människor gör/tänker/agerar osv. Och jag skäms när jag har vädrat en högst personlig åsikt om nån, just för att jag lagt mina värderingar på hur nån annan lever eller är.

Förra helgen inträffade en tragedi i min gamla hemby. Ett mord på en man jag inte ens känner, men jag kan känna empati och sorg för att en människa mist livet och att det finns människor runt den mördade som sörjer. Och trots att jag precis som många andra är nyfiken, så blir jag mest illa berörd när jag ser en del sociala medier, som skvallrar om människorna runt mordet. Jag blir rent ut sagt förbannad, låt anhöriga och vänner sörja utan att skvallra.

För 9 år sen inträffade en tragedi i min familj, även om det inte var mord utan självmord. Mina barns pappa tog sitt liv. Jag minns fortfarande hur dåligt jag mådde av alla som minsann visste alla detaljer om vårt liv och om varför det ofattbara hände när den enda sanningen som fanns var en väldigt djup depression som han inte orkade leva med. Våra vänner runt oss visste och stöttade, så jag var i alla fall lyckligt lottad som ändå hade folk som kunde hålla oss skyddade. Och nu var det innan det som kallades sociala medier fanns, jag undrar om jag överlevt en massa skvaller via nätet oxå. Och framförallt undrar jag hur våra barn skulle klarat en massa spekulationer som tydligen är så populärt i "sociala medier".

Hur tänker folk som slänger ur sig en massa dravel i tex flashback eller på facebook? Eller på andra "sociala medier"? Tänk så lätt det är att gömma sig bakom ett "nickname", och så förbannat fegt. Nä, sluta "veta" så mycket, låt folk få vara ifred istället, speciellt när det hänt tragiska saker.

Själv måste jag oxå skärpa mig, det ska vi nog alla om jag ska vara riktigt ärlig.

Diagnostik är min grej!

Jag ska på röntgen imorgon, ska göra en datatomografi över buken. För några veckor sen hade jag ont i magen, och var iväg till både vårdcentral och akuten i Uppsala. Jag hade förhöjda infektionsvärden, så det som konstaterades var att jag förmodligen hade en inflammation i tarmen. Eftersom jag är sjuksköterska och dessutom jobbade några år på en kirurgiska avdelning så vet jag ju att det är en helt vanlig åkomma och att med lite vila för magen så brukar kroppen fixa till det där av sig själv. Och det har det oxå gjort, även om det är förbannat trist när man har ont förstås. Imorgon ska jag i alla fall göra den där undersökningen, och efter blir diagnosen fastställd.

Nu är jag av den där sorten som hatar att gå till läkare, jag är extremt duktig på att sätta diagnos på mig själv. När jag var liten fick mina föräldrar lägga undan läkarboken, för jag hade alla sjukdomar som fanns i den, minsta förkylning blev till dödliga sjukdomar. Det är lite motsägelsefullt att vara hypkondriker, men ändå samtidigt hata att gå till läkare, men jag balanserar det där så bra så. Jag har genom åren satt diagnos på ganska mycket, ett under att jag ens lever! Även den här gången satte jag diagnos på mig själv innan jag gått iväg till läkare, men blev väl nästan tvingad iväg av Kärleken som tyckte att min diagnos borde ställas av en läkare och inte av mig själv!

Just nu har jag (enligt mig själv då) en anemi som drabbar mest människor med afrikanskt ursrpung, alternativt har jag skellefteåsjukan eller så har jag nån annan genetisk defekt, för mina järnvärden är helt åt skogen fel, ligger för högt. Jag har googlat på det så jag vet minsann! Jag har stått och granskat mig själv i spegeln för att se om jag möjligen har några drag av nån tidig afrikansk anfader som är okänd. Fast jag kan inte se några drag, är ju en sån sort som inte ens blir brun på sommaren. Så kanske jag får tro på läkaren som säger att värdena kan vara förhöjda när man har en infektion i kroppen. Jag får helt enkelt se vad som visar sig på röntgen, då kan jag lägga teorin om afrikanska anfäder åt sidan kanske? För tro det eller ej, ibland har jag helt fel diagnos på mig själv!

Tygoholic

Jag heter Marie och jag har ett missbruk! Jag samlar tyger! Ja, så skulle det låta om det fanns anonyma tygoholics tror jag. Idag satt jag med mitt morgonkaffe och surfade runt lite på en sida som säljer framförallt quiltingtyger. Innan jag visste ordet av hade jag klickat i tyger för hundratals kronor. Men jag sansade mig och stängde ner sidan utan att ha handlat en endaste liten tygbit. Duktigt tycker jag!

För länge sen, innan jag flyttade upp till Kärleken så hade jag en hel stor garderob fylld med tyger. Där var gamla jeans, gamla skjortor och blusar. Där var ungarnas gamla kläder och en och annan gammal gardin. Och så var där fullt med stuvbitar jag hade hamstrat från olika tygaffärer. Ingen tygbit var för ful eller för liten för att inte kunna sparas. För vem visste när jag skulle behöva en liten tygbit med päronmönster på. Eller när jag skulle bli sugen på att sy en väska gjord på gamla jeans!

Till mitt försvar ska jag väl säga att ibland så hade jag riktig syverkstad där hemma, jag sydde gardiner, kuddar, lampskärmar och diverse grytlappar. Och det jag var allra mest förtjust i att sy var applikationer, allra helst "Sunbonnet Sue". Ett amerikanskt mönster på en liten flicka som står i profil. Jättefint. Och fortfarande är min dröm att fylla våran lilla stuga med "Sunbonnet Sue". Jag sydde faktiskt på beställning oxå, just kuddar med lilla Sue på. Inte för att jag var speciellt mycket affärskvinna, utan för att jag ville vara snäll tror jag.

Men nu är det andra tider, jag har inte ett helt stort hus att fylla med tyger. Jag får helt enkelt sålla och bara ha det som jag absolut måste ha. Än så länge så håller sig tygerna i två sänglådor under min säng. Och jag sparar inte lika mycket gamla kläder och gardiner längre, nä, jag köper istället det jag måste ha. Fast ska jag berätta en hemlighet? Jag sparar Kärlekens skjortor och slipsar, för vem vet när jag behöver just en liten bit av just mönstret på en av slipsarna jag sparat. Så bättre vara på säkra sidan då!

Grytlappar och stringkalsonger

Igår var jag och Kärleken på turne i Västerås! Dottern skulle bjuda på middag, så när vi ändå var iväg till stora staden Västerås så skulle jag passa på att köpa ny symaskin. Jag hade nogsamt kollat in på internet vilken symaskin som skulle passa mig bäst. Jag visste exakt pris och funktion på maskinen. Dessutom hade jag hittat en hemsida som såg så seriös och bra ut, och där själva affären låg centralt i Västerås.

Kärleken hämtade mig på jobbet och så for vi till Västerås. Vi fick tag på en parkering alldeles intill där jag visste att symaskinsaffären låg. Jag trippade med lätta steg runt hörnet till huset jag visste att jag snart skulle få köpa min efterlängtade maskin. Kärleken trippade kanske inte lika lätt, men han följde som alltid troget med mig. Men döm om min förvåning när det istället för en symaskinsaffär var ett våffel-cafe i byggnaden där det SKULLE finnas symaskiner! Lite besviken blev jag, men skam den som ger sig! Jag måste ha fått fel adress, så upp med telefonen och kollade på hemsidan via internet och fick fram en ny adress. Genast for mina mungipor upp en bit igen, för nu var det nära! Snart skulle jag stå i symaskinsaffären, och den som sålde maskinen till mig skulle berömma mig för att jag var så påläst!

Men.... o nu följer en massa svordomar! För på den nya adressen fanns klädaffär, ingen symaskin i sikte alls. Jag fick tag på telefonnumret och ringde, en röst som svarade att det var jäääääääääättelänge sen symaskinsaffären lades ner. Jag kan nog säga att en mer besviken Marie har sällan skådats! Kärleken påstod dessutom att jag såg sur ut, och den kommentaren där och då föll inte i så god jord. Jag var nästan gråtfärdig, och än mer sur blev jag. Jag muttrade att jag minsann skulle slänga alla mina tygbitar, och alla mina pysselböcker som innehöll ens en uns av symaskin i! Det var nästan snudd på att jag skulle slänga mig på gatan och skrika och sparka, men sansade mig i sista stund. Kärleken fick sig oxå nån kommentar om att han skulle varit ännu surare än mig om det varit han som skulle köpt nån borrmaskin eller nåt. Hans nya kommentar blev då att han nog ringt och kollat innan han åkt till en ny affär! Då var smockan nära kan jag säga!

Surt satte jag mig i bilen för att vi skulle ta oss till dotterns utlovade middag. På vägen till dottern fick jag syn på en jättestor skylt med " SINGER". Jag tvingade Kärleken att vända bilen så att vi skulle kunna komma dit och titta om det möjligen såldes nån symaskin där! Och jaaaaaaaaa, efter lite telefonsamtal, en virrig gammal man som visade 6545 stygn så var jag äntligen ägare till en ny symaskin! Äntligen kan jag börja sy igen, jag är novis, men tycker det är kul. Lite projekt har jag på gång, en duk som redan är påbörjad, grytlappar som jag tänkte skicka in som tävlingsbidrag på nån hemsida och så givetvis mina kära kollegors förslag: Stringkallingar åt Kärleken! Fast där är jag nog lite mer tveksam om dom kommer bli använda nån gång, för om jag känner honom rätt så är det väl inte riktigt i hans smak, och om jag ska vara riktigt ärlig inte i min smak heller! Så, nä, inga såna blir det!

Och ja, kvällen hos dottern var mysig, god mat och jättetrevligt sällskap... så dagen igår blev jätteperfekt, även om jag misstänker att Kärleken var en smula irriterad på mitt barnsliga surande. Men som jag brukar säga: Visst är jag charmig??

Nattjobb

Jag har jobbat inatt. Blev inbeordrad av chefsjouren igår, så jag hade inte nåt val precis. Så där rök det goda vinet jag skulle druckit till fläskfilen, det blev ett glas iskallt Trocadero istället. Funkar väl det oxå, nöden har ingen lag!

Jag hoppade i säng en stund på eftermiddagen så jag skulle kunna vara lite klar i knoppen på natten. Sov kanske en timme eller så. Kände väl en viss oro för att det skulle vara nån helt ovan undersköterska på natten, för jag är då helt grön vad gäller att hitta och vad det är för ärende vi har på natten. Såg framför mig hur jag virrade omkring i kommunen med helt fel nycklar och helt fel adresser. Men som tur är var det en bra och duktig undersköterska som jag hade förmånen att jobba med. Jag har jobbat en natt innan, och då var det just hon som jobbade oxå. Så natten gick alldeles utmärkt att jobba. Inga borttappade larm eller nycklar här inte! Vi hade en fantastiskt lugn natt, hann fika och t.o.m äta en bit prinsesstårta.

Jag jobbade i många år på natten innan jag läste till sjuksköterska, i just nattpatrull. Och även efter att jag blivit färdig sjuksköterska så jobbade jag en hel del natt. Så själva nattjobbet är jag väl inte helt obekant med. Det kan vara ganska trivsamt att jobba natt faktiskt. Problemet är att min mage inte alls tycker det är lika trivsamt! Den tar över helt och hållet när det är dags för nattjobb!!!

Förr när jag jobbade natt så började det alltid med att magen talade högt och tydligt om för hjärnan att det behövdes energi. Inte för hjärnan så mycket tror jag, utan mest för att magen var sugen på nåt sött. Och gott! Ingen godispåse gick säker, ingen tårtbit i kylskåp gick säkert! Det bara krävdes godsaker. Självklart insåg jag att så kan man inte hålla på, så då kom min kollega och jag på det fanns ett väldigt gott godis som är sockerfritt. Dietorelle tror jag visst att det hette, fanns i apelsin, mint, citron osv. Jättegott. Vi brukade köpa varsin påse och så satt vi och mumsade i oss det "nyttiga" godiset istället för det onyttiga.

Och visst höll vi vikten, vi gick inte upp nåt i vikt. Fast om jag ska vara ärlig beror det nog inte på att godiset var nyttigt! Nä, som dom som är kloka vet, så innehåller sockerfritt godis sötningsmedel. Och sötningsmedel har den egenskapen att den är laxerande! Äter man en hel påse sånt godis, ja då har man inga problem med förstoppning ska jag be att få tala om! Hela förmiddagarna gick åt att springa på toaletten, och magen såg ut som en spärrballong, alldeles full med gaser. Minns lite vagt att mina ungar vägrade gå in och väcka mig när jag sovit efter nattpassen, för dom tyckte det luktade lagård i sovrummet. Fräcka ungar!

Men som sagt, man blir äldre och klokare. Så numera äter jag endast lite grann på natten. Inatt blev det banan och en varma koppen. Och så kunde magen oxå få sitt, för inne på Tegelbacken bjöds det på prinsesstårta, och en liten bit tyckte jag att jag var värd.

Det ser inte så bra ut att köra sopor i en Lamborghini

Såg alldeles nyss "Berg flyttar in", det var hos Henrik Lundkvist. Hockeymålvakten som är världens bästa hockeymålvakt. Herregud vad den grabben bor fint! Han är snygg, han är trevlig, han har en trevlig fru, en jättemysig takvåning i New York och så har han en Lamborghini.

Han och Carina Berg gled ut på New Yorks gator i den flotta svarta Lamborghinin, det såg verkligen coolt ut. Fast så slog det mig. Jag skulle aldrig i livet kunna ha en sån bil! Hur skulle det se ut med mig körandes i den där på skogsvägarna ut till vår lilla stugby? Hur skulle det se ut när jag parkerar Lamborghinin utanför Tegelbacken i Heby, mitt jobb? Hur skulle det se ut när jag, som jag gjorde igår, åker och hämtar lilla Ludde på dagis? Jag tror det skulle se mindre coolt ut än när Henke åker runt i den eftersom min hippfaktor inte är lika hög.

Sen vet jag inte om det passar att jag kör omkring med sopor i den heller! Min lilla röda Renault är ju van vid att få frakta omkring sopor, barn, matkassar och symaskiner! Det skulle iofs vara ganska coolt att glida upp på återvinningsstationen imorgon med min gamla symaskin. Den symaskinen som jag nu i en månads tid haft i min bagagelucka för att jag helt enkelt förtränger att jag ska åka och kasta den. Tänk er mig glida ur en svart Lamborghini, med tuffa solbrillor och en klädsam solbränna vid containern med elprylar. Med världsvant leende och höga klackar öppnar jag bagageluckan och lyfter elegant ut min trasiga, trendiga IKEA-symaskin.  

Efter återvinningen är det dags att åka och veckohandla lite! Med musiken högt och med motorn varvandes drar jag en repa till lokala ICA, parkerar bredvid Volvo combin där det sitter en schäfer och tittar nyfiket på mig. Problemet blir väl att det inte är så mycket plats för matkassar i en sån bil, så med min vana trogen så kommer jag bli stående på parkeringen med minst 3 kassar som jag inte kan få in i bilen ens med skohorn!

Nä, jag tror jag behåller min lilla röda Renault. Den är mig så trogen. Jag kan packa in matkassar, barn, Kärleken och min lilla matlåda. Det räcker så bra för mig. Så se upp där i Heby, imorgon kommer jag glidandes i min lilla röda, den klär mig så bra!

Trampet av små fötter

Idag vaknade jag av trampet av små fötter! Det var nåt som tassade runt i våra väggar, jag hörde det högt och tydligt. Samtidigt sprang en fågel omkring på fönsterblecket utanför, så jag lugnade mig med att det var fåglarnas trippande som på nåt sätt fortplantade sig in i våra väggar.

Jag har sovmorgon idag, har en helt ledig dag framför mig. Jag hade redan bestämt att jag skulle rengöra våra båtdynor, plocka undan lite och få njuta av en god kopp kaffe efter det! Men tji fick jag! Jag är helt hysterisk just nu! När jag öppnade vask-skåpet så satt en mus på sopspannen! Jag har nog aldrig hoppat så långt baklänges nån gång samtidigt som jag skrek mig hes. Musen for ner på köksgolvet och medan jag skräckslaget hoppade runt i köket så försvann den in under kylskåpet.

På med skor och ut i förrådet för att hämta musfälla. Visserligen var med en motvilja, för jag skulle helst av allt stå kvar för att se om musen kom fram igen, hade även planer på att ta på mig gummistövlarna. Men insåg att jag måste göra nåt åt det, och gummistövlar inomhus? Där går nog gränsen för vad som ser klokt ut!
Soporna åkte ut, med dom längsta armarna jag nånsin haft sträckte jag mig fram och öppnade skåpet samtidigt som jag stampade och hojtade lite. Alltid skrämmer man nån mus kanske? Och så in med en laddad musfälla.

Nu sitter jag med min kaffekopp i soffan nån meter bort, men nån njutning är det inte att dricka kaffe idag, sitter på helspänn efter ljud ifrån köksskåpet. Hoppas och ber att fällan ska smälla snart för fin prästost står på musmenyn idag, och är det en kräsen mus så har jag beställt gourmetmat åt den tills imorgon. För nu ska musen ut!!!

Färjan 50

I fredags åkte vi iväg till Åland med Cinderella. Kärleken och en annan tjej i gänget hade fyllt 50 och när nån fyller jämnt brukar det bli en firar-resa tillsammans. Det är ett jättekul sätt att fira nån som fyllt år. Man tillbringar ett dygn tillsammans på en båt. Mat, musik, dans och hålligång ett helt dygn med folk man trivs med, vad kan bli bättre? Det som är bra med det här sättet att fira är att alla kan göra saker ihop, men det finns oxå tillfälle att vara för sig själv en stund. Alla gör vad dom vill. Så jäkla mysigt!

Allra första gången jag träffade det här gänget var på just en sån här firar-resa. Jag kände ingen av dom, bara Kärleken så jag var lite nervös måste jag säga. Vad skulle dom tycka om mej? Skulle jag passa in i gänget? Men vilken värme hela gänget hade, jag blev kramad och välkomnad in i gänget direkt. Kände mig så välkommen och på den vägen är det. Vi träffas mest när nån fyller år, men varje gång är det lika trevligt och kul. Den första resan jag var med på var för 6 år sen, så några resor till har det ju blivit förstås.

Den här resan startade i Heby, vi klev på glada i hågen för att fraktas i buss vidare till Stockholm. Vårat gäng placerade sig nära toaletten, för det kan behövas när man åker buss och dricker öl/cider samtidigt ju. I alla fall min blåsa brukar göra sig påmind en och annan gång under resan. Den här gången var toaletten en ytterst liten, väldigt liten skrubb. Man fick nästan backa in för att kunna placera sin lilla rumpa på rätt ställe. Det var nästan lite underhållande att sitta och se hur dom mer storvuxna karlarna tråcklade in sig där, mycket skratt och stoj blev det vid varje besök i den lilla skrubben! Precis som det ska vara på en sån här resa.

Väl framme i Stockholm blev det en tidig påstigning på båten, vi slapp stå i kö, för det var bokat ett konferensrum så där började vi vår resa med champagne och en ytterst underhållande föreläsning av efterträdaren till "Kurt Olsson". Mycket skratt där oxå, och självklart lite hurrande för dom två jubilarerna oxå. Lite hurrande för att vi gift oss blev det oxå, man ska passa på att fira så mycket man kan ju.

Efter god mat och dryck blev det sen dans hela natten lång. Barhäng och en massa goda drinkar. Jag älskar att dansa, jag bryr mig inte så mycket om att jag förstör min frisyr och mitt smink med att dansa. För jag är nämligen av den där sorten som inte kan låta bli att svettas när jag hoppar rundor på dansgolvet. Så mitt hår brukar se förfärligt ut efter en kväll, men vad gör det, kul har jag i alla fall. Förr om åren visste mina vänner att jag hade rakt fint hår när jag började kvällen, men efterhand som dansen fortskred så blev mitt hår allt lockigare. Självfallets förbannelse, men jaja, sån är jag! Även den här gången blev mitt hår väldigt lockigt i slutet av kvällen. Men det brukar jag bjuda på, jag orkar inte sitta och se vacker ut en hel kväll.

Kärleken blev lite trött, så han stoppade jag i säng strax innan halv ett på natten. Sen gick jag ner till dom andra och fortsatte en stund till. Jag hann t.o.m att ta en svängom på danscafeet, där vi stannade till för att ta en räkmacka. Räkmacka är ett obligatoriskt inslag på dom här resorna, aldrig har det smakat så gott som det gör på Cinderella. Det blev lite dansande efter räkmackan igen, men sen stapplade jag upp till hytten med värkande fötter nån gång efter 2 på natten, har ingen riktig koll på när jag kom i säng, men i säng kom jag i alla fall.

På morgonen var jag lite trött, så det blev sovmorgon. Men strax vid halv tolv eller nåt så återförenades vi med gänget. Vi satte oss i baren och tittade på karaoke-tävlingen. Lite mer drinkar och mer skratt, timmarna flög iväg och snart var det dags att åka hemåt igen. Det tråkiga med dom här resorna är just att när man kommit in i rätt stämning igen så ska man åka hemåt. Vi får nog ta en tvådagars-resa nästa gång, för vi alla var sugna på en resa till.

Makalös manick!

Igår var vi på hem o villa-mässa i Stockholm med extradottern och svärsonen. Vi åkte tidigt från Östa för att få så mycket tid som möjligt på mässan. Vi hade nog alla olika förväntningar, vi har ju alla olika intressen och smak. Där fanns gott om folk och gott om saker. Allt ifrån elartiklar till vaxdukar. Pooler, dörrar och t.o.m hela hus fanns att köpa där.

I början höll vi ihop alla fyra, stannade artigt vid montrar som intresserade nån av oss, men insåg ganska snabbt att det kanske vore en bra ide om vi särade lite på oss. Så sagt och gjort! Vi tjejer gick på ett håll och killarna gick åt ett annat håll. Jag gissar att killarna kikade mer efter verktyg än efter inredningdetaljer! En gissning bara, men jag är ganska säker på att jag har rätt! Jag och extradottern gick och strosade runt bland köksattiraljer, dukar och prydnadsaker. Vi hastade däremot förbi säkerhetsfirmor, elgrossister och annat löst folk, för det intresserade oss inte lika mycket som vitlökspressar, vaxdukar och annat viktigt som kan finnas för ett hem.

Helt plötsligt stod vi tjejer framför en monter med en helt makalös manick! Vi såg hur försäljaren i montern skickligt förvandlade morötter, potatis och andra grönsaker till riktiga konstverk. Och lätt var det! Bara en snabb knyck med den där makalösa manicken så blev det morötter formade som spiraler, potatis perfekt skivade, gurka snabbt skalad och ja, ni kan inte ana hur fina grönsakerna blev. Och allt till det facila priset av 100 kr. Då fick man både kniv och spiralmanicken. Vi tittade på varandra och nickade, självklart skulle vi ha varsin sån! Tänk att servera gäster potatisspiraler, perfekt skivad gurka osv. Vi skulle hamna högst på den där listan över folk man helst vill bli bjuden på mat av! Och den listan har då aldrig jag varit i närheten av ens, och nu skulle jag få chansen att briljera i köket!

Vi kom hem på kvällen, och givetvis ville vi testa våra fynd! Men jag tror vi behöver öva lite, för våra spiraler liknade då inte några spiraler direkt, mer sönderskuren morot! Men skam den som ger sig, jag ska öva mig, och kanske om jag skulle bli arbetslös nån gång i framtiden så kommer ni se mig stå och demonstrera makalösa manicker på mässor världen över!

Bygge

Vi har planer på att bygga om lite här hemma. En inglasad altan står på önskelistan! Vi bor som ni kanske vet vid världens vackraste plats, har Dalälven precis nedanför. Vår utsikt är ljuvlig, så fort man drar upp rullgardinen i vardagsrummet/köket så ser vi vattnet en bit bort. Det är så skönt för själen att bo så här. Höra fåglarnas sång, se ljuset reflekteras från vattnet, se en ekorre kila förbi strax utanför köksfönstret. I somras hade vi en liten fågel som var nästan ända in till oss i huset, den brukade hoppa fram till dörren och kika lite försiktigt in. Ekorrarna brukar ibland sitta på våra uterrumsmöbler, så söta djur.

Vi har en altan nu, där vi ofta sitter när det är väder till det. Men nu har vi bestämt oss för att glasa in en del av den. Förlänga säsongen vi kan sitta ute, eller inne/ute blir det ju mer. Kärleken har börjat riva vårt nuvarande altangolv för att ersätta det med ett isolerat altangolv. Förra helgen hade vi hjälpredor här, våra älskade barnbarn var här, dom två största var här och dom var så duktiga. Dom rev och dom slet. Dom hamrade och dom spikade. Vilka gullungar dom är!

Så nu återstår bara uppbyggnaden av altanen, det ska byggas vägg, det ska beställas glas, det ska isoleras. Men allt det där sköter Kärleken om, och i helgen kommer svärsonen för att vara behjälplig med bygget. Det ska bli så mysigt att sen kunna sitta ute, fast ändå inne! Jag ser framför mig hur vi sitter där och sippar på ett glas vin medan stjärnornas sken reflekteras i älven. Det är livet!