Igår kväll skulle jag gå ut på vår nyinglasade altan och släcka lilla minigranen och lyktan som står där ute. Vi är fortfarande i byggfas där ute, men jag har lyckats tränga in dessa bland byggmaterial och stegar ändå. Så fort en ledig plats för en lykta finns måste den fyllas tycker jag. Kärleken hade somnat på soffan så endast jag var vaken. Att gå ut på altanen var inga problem, jag stod och blickade ut på den fina snön utanför glaset innan jag drog ur kontakterna. Gick med smidiga steg in i lilla stugan igen, eller i alla fall trodde jag det var smidiga steg. För innan jag visste ordet av så kände jag hur foten vek sig och jag föll raklång in i vardagsrummet.
Jävla foppatofflor som stod i vägen, storlek 46. Nu var det iofs inte foppatofflornas fel, för hade jag lyft på mina fötter så hade jag inte ramlat heller. Men så skönt att få svära över nåt annat än min egen klumpighet. Jag var helt säker på att foten var av, hade ju känt hur den vek sig på fel håll, men efter nån minut när jag vågade titta efter så var det bara tårna som fått sig en rejäl smäll. Såg hur tårna sakta blev allt blåare.
Idag är ena tån dubbelt så stor som dom andra, och det känns som om jag går på bomull eftersom jag är så svullen under foten. Så idag kan jag skryta med att jag går på små moln, i alla fall känns det så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar