Nytt år, nya tag

Jag har inte varit så flitig på att skriva i december, har haft fullt upp med sjukdomar och en massa känslor. Förmodligen hänger det där ihop, för jag var ordentligt knockad av influensa, astma och annat skräp, vilket gjorde mig så mycket känsligare för alla julkänslor. Eller kanske det var tvärtom? Alla julkänslor gjorde mig mer mottaglig för infektioner? Vem vet, och det är inte viktigt heller, för nu är jag på gång igen. Har bara en liten släng av min astma kvar, och den är under kontroll.

För den som inte känner mig låter säkert det här konstigt. Att julen ska påverka en människa så mycket. Men för mig och mina barn är julen väldigt tveeggad, julglädje varvas med sorg och påminnelser om julen för 9 år sen. I år har jag för första gången känt en uppriktig glädje över julen, samtidigt som jag också har varit väldigt sorgsen. Jag tror själv att jag har börjat kunna sortera mina känslor så att jag kan börja släppa fram lite sorg. Äntligen efter alla år!

För nio år sen på lillejulafton försvann barnens pappa, fast vi visste inte det egentligen förrän på julaftons morgon då vi upptäckte att han var försvunnen. Våra julaftnar brukade börja med att vi klädde granen efter en mysig julmorgon, men den här fick börja med telefonsamtal till polisen. Jag minns än idag hur jag tillsammans med ungarna klädde granen, jag ville ju att det skulle vara som vanligt, för han skulle ju hittas snart och vi skulle kunna fira jul som vanligt. Med en klump i magen och med ett låtsat glatt humör förberedde jag vår julafton. Svärfar och svärmor skulle komma senare, och jag minns hur jag satt framför den klädda granen och slog in dom sista julklapparna. Dom som skulle ges till Paul.

Hela tiden hade jag telefonkontakt med polisen, och när kl var halv två tror jag så fick vi beskedet att han hittats död. Jag minns än idag mina barns skrik! Jag kommer aldrig glömma det! Väldigt gulliga poliser kom hem till oss, minns hur en av dom satt på pallen jag använt för att hänga upp sista kulan i granen med vår katt Gustaf i famnen. Jag satt mellan mina barn i vår soffa när dom berättade hur han hittats. Jag har aldrig frusit så mycket i hela mitt liv, kan än idag minnas hur kall jag var, inga tröjor i världen kunde få mig varm.

På våra barns önskan så kom prästen hem till oss, vi hade tur att det var den lokala prästen Pia som hade jour. Vilken underbar präst! Hon hjälpte oss att prata, hon hjälpte oss med en del av våra kaosartade känslor. Vi fick också besök av Pauls föräldrar och den ena systern med make. Det kändes skönt att samla dom närmaste omkring oss. Vi firade väl nån sorts julafton i alla fall, mina svärföräldrar, våra barn och jag. Vi delade ut julklappar även till Paul, dom la vi i en hög för sig själv. För oss fanns han fortfarande.

Jularna härefter har aldrig varit som förr! Fast denna julen har det börjat lossna lite för mig, och jag hoppas för mina barn också. Jag satt och höll igen tårarna när Kalla Anka sändes på TV, inte tårar av sorg, utan tårar av glädje höll på att tränga fram. Även juldagen hade jag en sån stund, när jag såg nån fånig julfilm så började tårarna rinna ner längs kinderna. Kärleken undrade vad som stod på, och jag bara snyftade fram att jag kände mig så lycklig. Äntligen efter alla år kunde jag känna nån form av julkänsla. Jag älskar julen, men sen det här hände har jag varit som en robot när det blir jul, gjort saker för att det måste göras, inte av julglädje. Men nu är jag på gång igen, så akta er mina närmaste, nu blir nästa jul magisk!