Ny karriär kanske?

Idag när jag kom hem från jobbet så slötittade jag på tv medan jag väntade på att Kärleken skulle komma hem. Det som var på var Judge Judy, en rivig domare som dömer ut straff åt smågruffande människor på sämsta sändningstid. Det är nästan lite underhållande att se henne skälla ut folk efter notor, sån önskar jag ibland att jag vore. När jag blir arg blir jag mest ostrukturerad och skäller okontrollerat, ingen rim och reson i det. Mest barnsligt och dumt när jag blir arg.

Efter det kom Leila bakar. Herregud vad den människan är fin. Rund o go, och vacker som en dag. Och inte det minsta stressad verkar hon vara när hon står och rör ihop kakdegar och annat gott. Då kom jag att tänka på att om jag nånsin blir arbetslös så ska jag bli TV-kock. Det vore en alldeles utmärkt karriär för mig! Jag är ju både rund och tja, jag kan vara god också!

Det som slog mig när jag såg Leila vifta omkring med vispar och slevar medan hon provsmakade det hon bakade och lagade, det var att det var på TV. Vilket innebär att det enda Leila behöver göra egentligen är att på ett snitsigt sätt slänga ihop lite ingredienser och se ut som om hon njuter när hon provsmakar det. Helst ska dom olika ingredienserna ligga i söta små bunkar och vispas ihop med elegans. Ingen vet ju hur det smakar, så det är ju mindre viktigt.

 Jag skulle kunna klara av det. Jag älskar fina saker, så jag skulle samla på mig en massa bunkar och fina grytor, gärna nån flott maskin också. Hår och makeup förmodar jag att jag skulle ha nån stylist till, så utseendet skulle jag också kunna få till. Sådär ljuvlig i ett vackert förkläde skulle jag stå i TV-rutan och säga mmmm och slicka mig lystet om läpparna efter provsmakningarna. En gång i tiden så ville jag bli filmstjärna så jag tror jag skulle kunna fixa till att le och tala om för tittarna hur god mina kakor är, även om dom smakar hästskit!

Problemet är väl egentligen att jag inte är lika händig i köket som Leila, så det skulle inte se lika flott ut när jag rensar vaniljstången. När jag gör det så ligger stången inte stilla, den far all världens väg. Och mjöl har jag överallt utom där jag ska ha det, så nja, jag överlåter nog TV-karriären åt Leila, det hon gör smakar säkert lika ljuvligt som det ser ut. Jag får nog hoppas på att behålla mitt jobb som sjuksköterska istället, så plågar jag mina nära och kära istället med mina futtiga försök till att baka!

Sjukstuga

Den här hösten tar knäcken på mig! Jag har varit konstant trött ända sedan jag blev opererad i början på september. Jag blödde nog en aning mer än jag skulle då, tog tid att hämta mig igen. Jag var sjukskriven september ut. Sen hann jag bara jobba nån vecka sen var det dags igen. Magsmärtor, inflammation i magen på nåt sätt. Besök hos både vårdcentral och akuten, och sedan röntgen efter det. Sen hann jag jobba nån vecka till innan nästa grej!

Nu har jag varit hemma i över en vecka med förkylning, i alla fall trodde jag det var det! Igår var jag hos vårdcentralen för att få medicin så att jag skulle kunna jobba igen, men nä, så blev det inte! Det visade sig att jag hade haft influensa förra veckan och att min astma kommit tillbaka efter att ha varit vilande i en himla massa år. Allt det där borde jag vetat, för jag är ju ändå sjuksköterska, men jag tror jag blundat lite för hur min kropp mått.

Så på doktorns order så vilar jag nu. Inhalerar en massa medicin flera gånger per dag, käkar cortison för att dämpa inflammationen i luftrören och dricker tonvis med hostmedicin. En riktig sjukstuga har vår lilla stuga blivit. Redan igår efter inhalationerna i maskinen på vårdcentralen kände jag hur det blev lättare att andas. Det har varit ganska tungt att andas ett tag nu, men jag har som sagt skyllt det på förkylningen. Jag borde förstått att det var astman som spökade, men jag har bagatelliserat mina symptom.

Jag måste som sagt bli lite bättre på att ta hand om mig själv. Min största rädsla nu är att min astma kommer tillbaka som den var för många år sedan, när jag hade klippkort på akutrummet på vårdcentralen. Så jag får säga adjö till att strunta i mig själv och säga hej till att sköta om mig själv. Så jag sätter mig till ro och läser en tidning, dricker en kopp kaffe och sätter mig på vår fina nya inglasade altan. Nä, altanen är inte klar, men med en baden-badenstol, fleecefilt och tända ljus så kan jag ändå sätta mig och blicka ut över paradiset på jorden. Det är livskvalitet det!

Blå blåa tår aaaha...

Jag älskar ljus, speciellt nu i juletid. Jag har adventsljustakar, lyktor, lampor och stearinljus tända lite överallt nu. Det blir iofs inte så många, för stugan är inte så stor. Men när man ska gå och lägga sig då märks det att det är en hel del som ska släckas.

Igår kväll skulle jag gå ut på vår nyinglasade altan och släcka lilla minigranen och lyktan som står där ute. Vi är fortfarande i byggfas där ute, men jag har lyckats tränga in dessa bland byggmaterial och stegar ändå. Så fort en ledig plats för en lykta finns måste den fyllas tycker jag. Kärleken hade somnat på soffan så endast jag var vaken. Att gå ut på altanen var inga problem, jag stod och blickade ut på den fina snön utanför glaset innan jag drog ur kontakterna. Gick med smidiga steg in i lilla stugan igen, eller i alla fall trodde jag det var smidiga steg. För innan jag visste ordet av så kände jag hur foten vek sig och jag föll raklång in i vardagsrummet. 

Jävla foppatofflor  som stod i vägen, storlek 46. Nu var det iofs inte foppatofflornas fel, för hade jag lyft på mina fötter så hade jag inte ramlat heller. Men så skönt att få svära över nåt annat än min egen klumpighet. Jag var helt säker på att foten var av, hade ju känt hur den vek sig på fel håll, men efter nån minut när jag vågade titta efter så var det bara tårna som fått sig en rejäl smäll. Såg hur tårna sakta blev allt blåare. 

Idag är ena tån dubbelt så stor som dom andra, och det känns som om jag går på bomull eftersom jag är så svullen under foten. Så idag kan jag skryta med att jag går på små moln, i alla fall känns det så. 

Vem är jag?

Vem är jag? Ja, den frågan frågar jag mig ibland. Ibland vet jag svaret, men ibland så kan jag inte för mitt liv svara på vem jag är. Jag vet hur jag vill vara, det är inte så svårt att svara på. Jag vill vara smal, jag vill vara rolig, jag vill vara sexig, jag vill vara smart, jag vill vara ekonomiskt oberoende. Det finns massor av saker jag vill vara.

En del av dom där sakerna kan jag ibland vara. Nja, smal var jag för ett kort tag, men då mådde jag skit, så nu när jag mår bra så har kilona kommit tillbaka. Sexig, det kan jag vara ibland oxå, när jag känner för det så är jag nog hetast i min lilla stugby. Smart, nja,  är nog för mycket känslomänniska för att vara riktigt smart. Och hade jag varit snålare så hade jag definitivt varit ekonomiskt oberoende.

Kanske är det bra att tvivla på vem man är. Att stanna upp och tänka på vad man vill i livet. Det driver oss framåt att fundera på livet i sig. Jag är i stort nöjd med livet jag lever idag, jag har Kärleken i mitt liv, jag bor bra och jag har ett bra jobb med hyfsad lön. Så där kan jag definitivt inte klaga!

Jag tror det är bra att tvivla på sig själv ibland, att rannsaka sig själv för att se om jag kan göra saker och ting annorlunda eller om jag kan utveckla mig själv. Det tror jag gör att jag kan veta vem jag är, eller i alla fall få en mer heltäckande bild av vem jag är. Just nu i juletid så vet jag med mig själv att det kommer så många frågor och så många måsten som gör att det blir jobbigt att vara just mig. Och säkert minst lika jobbigt att vara runt mig oxå. Jag vill så gärna att alla ska må bra, och det tar energi från mig. Då kommer alltid frågan jag frågar mig själv: Vem är jag?

Förmodligen får jag aldrig svar på frågan vem jag är, och ska jag vara ärlig så vill jag inte ha svaret heller, för jag vill vara nyfiken på mig själv livet ut.