Karaktär!

Det finns en sak jag skulle vilja ha lite mer av, eller mycket mer av! Och det är karaktär, med stort K! Jag tror inte det finns nån som har så dålig karaktär som jag. Om man med karaktär menar att man kan stå för det man har bestämt sig för, i matväg oftast då.

Jag bestämmer mig flera gånger per år att jag ska förbättra mina matvanor, mina motionsvanor eller att jag ska minska på mina ovanor. Men oftast så faller allt platt så fort en frestelse eller nåt roligare än det jag bestämt mig för dyker upp. Visserligen är jag väldigt duktig på att hålla vad jag lovar andra, det är nog inte ofta jag backar på det jag lovat göra för någon annan. Möjligen kan jag glömma, men då mår jag så dåligt av att jag glömt bort nåt jag lovat så då försöker jag slå knut på mig själv för att gottgöra det jag glömt bort. Men det jag lovat mig själv, det brukar inte bli så långvarigt!

Varje gång jag går i en klädesaffär så lovar jag mig själv att imorgon, ja imorgon ska jag börja på att banta. Jag ska gå ner minst 25 kg på 1 månad eller nåt åt det hållet. Jag brukar med glatt humör och en vision i min inre ha en hel hög med kläder med mig in i provhytten. Redan då ser jag i mitt inre hur folk vänder sig om efter den där heta pinglan med dom där nya kläderna. Och jag är så stolt! Sen börjar jag prova kläderna, och det slår aldrig fel! Vem fasen har sytt in kläderna så att dom sitter som kattskit på mig? Vem är den där rultiga tanten som står med blekfett hull och stirrar på mig med tårar i ögonen? Varför lär jag mig aldrig? Varför kan jag inte inse att dom där rulsiga låren är mina? Att jag inte har en liten A-kupa, utan snarare någon storlek större. Det slutar oftast med att jag hittar nåt att slänga på mig, och med ett löfte till mig själv att nu jädrar ska jag bli lite smalare.

Redan samma kväll så sitter jag och knaprar på nåt litet salladsblad, och lovar mig själv dyrt och heligt att jag ska ta tag i min lite för runda figur. Jag är benhård. Den här gången är det annorlunda! Jag är verkligen motiverad! Jag kommer inte misslyckas! För jag har bestämt mig! Nu jädrar är jag på gång! Och jag tar fram alla mina favoritplagg som jag snart kommer kunna klä mig i! Den där häftiga kjolen som jag bara älskar, men som just nu sitter en aning tight om häcken! Snart ska jag ha den på mig, för jag har ju bestämt mig!

Redan dagen efter så bjuds det på semlor på jobbet eller nåt. Och den första som tar en semla, ja det är ju jag! Eller nä, jag tar inte först, för först så säger jag att "nej tack, inte idag". Men redan innan nån annan hinner säga "vad duktigt du är", så har jag en semla framför mig! Och jag lovar, inte en smula är kvar på min tallrik när jag är klar. Sen det här med motion. Jag har inte alls nåt emot att motionera. Jag älskar konståkning, längdhoppning och curling. Det är nästan det roligaste jag vet! Jag gillar framförallt konståkning! Så jädra synd bara att det sänds på så dumma tider! Jag missar ofta dom bästa åkarna för att jag inte riktigt hänger med i tv-tablån! Så dumt!

En dag nu i höstas bestämde jag mig för att imorgon bitti börjar mitt nya liv! Jag skulle gå en halvtimmes promenad varje morgon innan frukost, även om det innebar att jag skulle behöva stiga upp en halvtimme tidigare för att hinna innan jobbet, Jag letade fram kläder, fixade en bra spel-lista på spotify som jag kände skulle få mina steg lättare, jag ordnade fram hörlurar till min telefon så jag kunde lyssna medan jag gick min raska promenad. Ja, jag var så inspirerad! Jag sa till min lite alltför tvivlande Kärlek att nu är jag på gång! Jag är så taggad! Det här är början på mitt nya hälsosamma liv! Jag kommer bli så pigg! Och glad! Och jaaaaaaaa, all världens bekymmer kommer jag promenera bort!

Jag har hittills gått en morgon, nämligen morgonen efter. Sen har en massa annat kommit i vägen! Jag har varit för trött. Jag har skoskav (ljug). Oj, jag glömde sätta klockan! Men ingen kan säga att jag inte går in med liv och lust för nåt sånt här, det är bara det att min karaktär inte är så uthållig, men jag lovar: Imorgon är en ny dag, med nya löften till mig själv. Och vem vet, någon dag när min karaktär mognat, så kommer jag springa New York Marathon! Vem vet??!

Jul-Hitler

Varje jul blir jag som förbytt! Jag vill ha julen på ett visst sätt, och gud nåde den som försöker ändra på det! Jag förvandlas till en riktig tyrann när det gäller julen. Min snälla sida byts ut mot en oförsonlig jul-Hitler!

När ungarna var små blev dom tvingade att julpyssla med mig i all oändlighet. Det skulle bakas pepparkakor, lussekatter, mandelmusslor, klenätter osv. Jag tror att pepparkaksbaket och pepparkakshuset kändes rätt ok för mina små gryn att göra, men jag är övertygad om att resten var sådär! Mest beroende på att jag la mig i hur dom gjorde lussekatterna, dom skulle ju vara som jag ville ha dom. Jag suckade nog högt när ungarna ville modernisera lussekatterna med nån egen design. Fast dom fick förstås göra lussekatterna som dom ville, jag var lite smart där och var snabb och gjorde upp en stor del av degen till såna som jag ville ha så att det blev en lagom mängd kvar till ungarna. Alla blev nöjda till slut i alla fall. För något år sedan när barnbarnen Moltas och Wille var här och skulle baka pepparkakor så tjatade dom till sig att jag skulle baka lussekatter oxå när dom ändå var hos oss. Jag hade ju tänkt baka dom själv, för som sagt, min ide om julen är ganska bestämd, och lussekatterna är heliga. Även om jag i ärlighetens namn inte gör så vackra lussekatter själv. Vi satte i alla fall igång med lussekatterna. Moltas och Wille fick varsin ytterst liten bit deg själv, för jag var ju beredd på att dom skulle kladda med degen såklart, och att jag skulle hinna göra dom flesta själv. Men herregud! Vilka bagare dom där två är! Dom hann göra 2 perfekta lussekatter medan jag hann göra 1, gissa om jag kände mig stressad! Här kommer barnbarnen och slår mig med hästlängder vad gäller lussekatter. Vilka fina lussekatter vi hade det året, dom finaste var gjorda av barnbarnen förstås!

Sen skulle det självklart göras papperspyssel oxå. Hjärtan, toarullestomtar, smällkarameller osv. Men jag hoppas och tror att ungarna har överlevt jularna ändå. Jag lovar och svär att dom slipper nu, för jag har ju fått flera små barn att plåga med mitt pysslande, nämligen barnbarnen. Jag älskar att pyssla, och nu förra helgen hade vi pysselhelg här med klippande, klistrande, bakande och annat som tillhör julen. På julafton har jag tänkte plocka fram lite pyssel åt dom igen i väntan på tomten, då blir det inte lika drygt att vänta på honom. Får se om dom vill pyssla då, det slutar väl med att jag själv sitter där och klipper och klistrar, för är det nåt jag tycker om så är det att pyssla!

Sen har vi det där med tomtarna! Jag vill ha hela huset fullt, helst skulle jag vilja ha påslakan med tomtemor och tomtefar oxå, men Kärleken har satt ner foten där. Han tycker att sovrummet kan vi väl ända hålla hyfsat tomtefri. Fast, om nån vill ha julklappstips så önskar vi oss såna påslakan, jag tänker att har man fått det i julklapp så är det helt ok även för Kärleken!  Jag har massor av tomtar, älskar att plocka fram lådorna varje jul. Även om det är kaos i hela huset tills jag fått det städat och klart och fått upp alla tomtarna. Kärleken har inte riktigt samma syn, men där tar jag fram min lilla jul-Hitler och hittills har jag vunnit varje strid om  julen. Nu är Kärleken väldigt snäll, så särskilt mycket strid har det inte blivit. Han suckar lite lätt och skakar på huvudet och längtar säkert till 13 januari när tomtarna flyttar ner i lådorna igen!

Förra året hade jag satt fram alla tomtarna, utom 1. Vi satt på julafton och njöt av julen tillsammans med våra gäster när Kärleken började titta sig omkring och frågade sen: "var är min tomte? den enda som jag tycker om riktigt mycket?" Jag svarade efter en stund, " Oj, den har jag glömt att ta fram!". Stämningen där och då blev lite frostig tror jag, men jaja, jag har lovat att ta fram den i år, så den är väl det jag måste prioritera lite. Den ska få en framträdande plats i hemmet i år. (fast den inte är min favorit, men vad gör man inte för husfridens skull )

Mina nära och kära har det inte lätt med mig, jag vet att jag är hemsk på att styra och ställa i december, men ha överseende med mig, snart är det januari!

Julklappar

Jag fick en fråga vad jag önskade mig i julklapp. Herregud, hur ska jag kunna svara på det. Jag blir så ställd när jag får frågan, fast jag borde förbereda mig inför varje december. För frågan upprepar sig ju varje år och mitt tråkiga vanliga svar är "inget, för vi har redan allt vi behöver". Hur kul är det att få det svaret på en fråga från en människa som man vill ge en julklapp! Förmodligen det mest värdelösa svar man kan få.

Men här kommer min önskelista då, jag skriver allt som far genom huvudet just nu. Men kom ihåg att att min önskelista är väldigt flexibel, så den som vill köpa mig en julklapp får hänga med i svängarna. Nästa vecka kan jag ha glömt bort vad jag önskar mig just nu.

• En ny symaskin, eller näää, den jag har är faktiskt bra, fast den egentligen är en enkel basmaskin, men... om ni har väldigt många tusenlappar över så önskar jag mig en fin quiltmaskin med massor av pressarfötter och fina sömmar. 
• Tygbitar, massor med tygbitar, gärna från USA
• Ny sprättare
• Prydnadskuddar
• Nya utemöbler
• En speciell sorts champagneglas, tyvärr får ni nog leta i second hand-affärer, för dom ställen jag sett såna glas på är på foto från 40talet eller gamla filmer.
• Gosedjur
• Nya sänglampor
• Mattor
• En katt
• En hund
• Skor
• Hårklämmor
• Duschtvål som luktar fruktansvärt gott
• Gulliga strumpor, strl 38, gärna med gulliga motiv
• Dörrmatta
• Eller va sjutton, det spelar ingen roll, ge med hjärtat så blir jag glad. 5 kr eller 59484520 kr, det spelar ingen roll, bara jag fått en klapp som är lite känsla bakom. Jag kan bli mer glad för en billig klapp om jag vet att den är till just MIG.

Som ni ser är min önskelista väldigt spretig. Jag är hellre utan julklapp än att jag får en som inte är given med kärlek.

Sen finns ju det här med fred på jorden, självklart önskar jag mig mest av allt att mina nära och kära får vara friska och må bra, men jag tror lite grann på att det är viktigt att visa varandra uppskattning. Det betyder inte att man måste ge en massa dyra saker till varandra, utan att det man ger, det ger man av kärlek. Billigt eller dyrt, spelar ingen roll egentligen, bara man tycker om den man ger paket till.

Så, den som vill ha min kärlek. Ge av dig själv, skit i vad det kostar. Kostar det 5 kr, blir jag glad, om du ger med kärlek. Eller varför inte ge mig en toapappersrulle med tomtemotiv på, för jag skulle ärligt talat bli glad. För då vet du att jag älskar julen och ger den till mig för att du vet hur mycket jag älskar tomtar. Då vet jag att du bryr dig om MIG. 

Sarah, Eric och Jag

Jag har ett speciellt förhållande till musik. Användningsområdena är många och vissa saker klarar jag helt enkelt inte bra utan att lyssna på musik. Städning är en sån grej. Jag måste ha riktigt bra, trall och dansvänlig musik när jag städar. Det blir så mycket roligare och framförallt renare när jag har hög musik dånande i huset. Jag sjunger, dansar och dammar så förbaskat bra då. Det går undan och jag känner mig riktigt lycklig och fri, trots tråkiga sysslor.

Jag har några favoritartister, annars lyssnar jag på det mesta. Speciellt musik från 80-talet är jag galet förtjust i. Det finns inte någon musik som får igång mig som musik från min ljuva tonårstid. Så är det nog för dom flesta av oss. Musik som man lyssnat på i en tid då man var speciellt påverkbar, klart att man fastnar för den musiken.

Sen har jag ett par artister som betyder massor för mig, som sjunger rakt in i hjärtat. Artister som jag använt som en ventil för att få ut känslor ibland. När allt det sorgliga hände en gång i tiden, för snart 11 år sen, då var Eric Claptons röst det som fick mig att orka och kunna gå vidare. Jag spelade honom jämnt, speciellt när jag kände mig ledsen, eller kände att jag måste få ut det ledsna innan ungarna kom hem från skolan. Jag lyssnade, sjöng med, grät och faktiskt kändes det bättre efter att jag fått lyssna, sjunga med och gråta. Det var befriande. Nuförtiden kan jag lyssna på hans underbara röst och låtar utan att bli ledsen, jag behöver helt enkelt inte honom för att få ut det ledsna längre. Nu kan jag njuta av hans musik.

Sen har jag Sarah, den ljuvliga Sarah Brightman. Så långt borta från min älskade 80tals-musik man kan komma tror jag. Men så fruktansvärt bra! Jag har sedan många år tillbaka använt henne oxå som en ventil, hennes musik blir jag både glad och ledsen av. Så den har jag använt vid behov kan man säga. Den ena av hennes skivor för att bejaka mina lyckliga stunder och den andra för att få gråta lite, som omväxling till Erics musik. Hennes röst får mig att rysa av välbehag och för en stund inbilla mig att det är jag som sjunger så vackert. Tills jag skruvar ner volymen förstås och hör min egna, inte så fullt tonsäkra röst.

Nuförtiden använder jag inte skivor, utan jag har moderniserat mitt sätt att lyssna på musik. Numera är det Spotify som gäller. Jag har nu fått en ny favoritskiva av Sarah, Winter Symphony, den har jag lyssnat på hela dagen. Vilken härlig känsla jag fick när jag lyssnade på den samtidigt som jag putsade fönster idag. Julen är här snart, och jag känner en förväntan som jag aldrig trodde jag skulle få tillbaka efter den där julen för 11 år sen. Men förra årets juliga känsla, det verkar som om jag får den i år igen. Jag är så lycklig, och jag är helt övertygad om att jag kommer plåga mina nära och kära, mina arbetskollegor med den där musiken hela december nu. Så huka er, ni som känner mig, för jag har gett mig den på att kunna sjunga med i varje låt på den skivan. Hör ni nåt som kvittrar och låter ljuvligt kan det vara jag som lärt mig sjunga som Sarah!

Glas

Nu ikväll kom jag på vad jag skulle ha varit om jag varit en pryl! Jag skulle varit ett glas! Glas har så många olika egenskaper, beroende på omständigheter och kvaliteter. 

Ibland känner jag mig som ett plastglas, ett rejält och tåligt plastglas! Jag tål det mesta, inget gör att jag går sönder. Jag klarar hårda törnar och tåler att fyllas med både kallt och varmt om vartannat. Inget kan få mig få sprickor eller gå i tusen bitar. Inte så vackert kanske, men ack så tåligt. Och det är nog oftast som ett plastglas jag är. Praktisk och ordentlig.

Ibland är jag som ett IKEA-glas, genomskinligt tålig. Det syns på mig hur jag mår och hur jag tar saker och ting. Jag har svårt att dölja mina känslor och avslöjar mitt innehåll. Fortfarande mer praktisk än vacker, men fullt funktionell. 

Och ibland är jag som ett ömtåligt ärvt kristallglas. Skör och med stor risk att gå i tusen bitar.  Får sprickor av för mycket kyla eller för mycket hetta. 

Just idag är jag nog som ett kristallglas. Jag känner mig som ett repigt, skört kristallglas som nästan går sönder av att bara tittas på. Som tur är så brukar jag kunna reparera mig själv om jag skulle råka gå i bitar. Så imorgon plockar jag fram antingen IKEA-glaset eller plastglaset, får se om det blir någon kulör på glaset eller om jag kör genomskinligt. 

Chaos before order!

Chaos before order, om jag har översatt rätt så är det kaos innan ordning. Ett av mina favorituttryck, i alla fall för mig själv. Jag har intalat mig själv att så funkar jag bäst. Alltså för att få ordning så behövs det först kaos.

Förr levde jag mycket i extremt stök, jag kunde ha kilovis med tvätt, diskbänk full med disk, tomt i kyl, massor med rabatter att rensa samtidigt som jag ställde till med storbak, saftkokning, syltkokning eller nåt annat som stökade till det ännu mer. Men jag hade en lösning på det! Jag bjöd hem vänner! Då visste jag att jag snabbt och effektivt kunde storstäda hela huset, köra och handla, rensa varenda jädra rabatt och ändå få både pajer och saft klara. Precis innan vännerna kom så hade jag sett till att ungarna såg välkammade ut och att vi vuxna var fina och presentbla oxå. Även om jag oftast skurade badkaret samtidigt som jag duschade, precis 5 minuter innan gästerna dök upp. Men trevlig blev det, och rent hade vi! Jag minns hur många gånger ungarnas pappa stod och såg tvivlande på mig när jag sa att om 3 timmar får vi gäster, men varje gång hade jag fått ordning på torpet, alltså "chaos before order". Ett alldeles utmärkt sätt att slå många flugor i en smäll.

Just nu är det lite "chaos before order" i tjänstens vägnar. En stor omorganisation är på gång. Det är verkligen kaos, eller i alla fall känslorna är svallande och jag tror att vi alla är väldigt stingsliga och lite oroliga. Som i alla omorganisationer. Jag känner själv hur jag dras med i oron, känner hur mitt tålamod tryter, hur jag snäser och uttrycker mig både fel och klumpigt. I vanliga fall tror jag att jag kan vara ganska ok, men just nu känner jag mig bara som om jag vill skruva fram tiden och slippa tiden som är mellan början och slutet på omorganisationen. Jag klarar inte alls lika bra att organisera mig , eller att vara solskensleende trevlig. Jag blir nog lite taggig och dum.

Det är ju en sund reaktion vi alla har, att vi reagerar med oro och tunnelseende. Vi alla värnar om vårt eget förstås. Det är naturligt. När vi alla kommit igenom det här jobbiga, så kommer vi alla stå där välkammade, med rosiga kinder och förmodligen tycka att det här är det bästa som hänt oss och hur sjutton kunde vi jobba annorlunda innan. Eller så tar vi oss igenom nya förändringar! Precis som förr med mitt stökande, det känns tröstlöst när man står mitt i skiten, men när man väl är igenom det så känns det väldigt bra. Och oavsett hur det blir så går det alltid att göra nya förändringar längs vägen, Om man inte testar nåt nytt så utvecklas vi inte heller ju.
 

Och förresten, den som undrar om jag är lika stökig nu, så är svaret.. nä, oftast inte i alla fall. Lite mer ordning och reda nu.

Priset av att vara modelejon!

En egenskap jag inte har är är modemedvetenhet. Jag klär mig gärna i bekväma kläder, och om jag hittar nåt jag gillar köper jag gärna samma plagg i flera färger. Bara för att jag trivs i det! Nu har jag dock köpt mig en sån där lång kofta, den verkar vara lite modern nu. Så jag borde kunna kalla mig modelejon, i alla fall tills koftan blir omodern.

Jag har oxå det senaste året jobbat enbart administrativt, inte ute bland patienter. Ni som känner mig vet ju att jag är sjuksköterska, en väldigt stolt sådan. Men nu jobbar jag bara kontorstid, och bara med administrativa uppgifter. Trots det så gillar jag att byta om till jobb-kläder, jag vet inte varför. Men jag trivs i dom, känner mig som en i gänget i dom. Dessutom så kan jag hoppa in i själva sjuksköterskeriet om det behövs, för då är jag redan ombytt och klar för det. Jag älskar nämligen att stickas och att pilla i såna sjuka saker som sår osv.

Idag skulle jag ha möte på alla håll och kanter hela dagen nästan, så jag valde att gå i vanliga kläder. Jag slängde på mig lite kläder i morse, tog min långa kofta och så mina älskade höga kil-sandaler. Tänkte att jag måste ju slita på dom nån gång. Men herregud, vilket jobb det är att hålla reda på långa koftor! Och för att inte tala om hur fånig jag känner mig när jag har vanliga kläder på jobbet.

Den där koftan började trilskas redan hemma, ville prompt smita ner i toalettstolen, för att ta sig ett dopp. Tänk er själv: Först ska man dra ner brallorna, eller kjolen i mitt fall, sen får man hålla upp koftan och verkligen ha ögon i nacken för att undvika att doppa den där förbannade långa koftan i toastolen när man ska kissa.

Sen när jag väl kommit iväg i bilen på väg till jobbet så skymtade jag nåt i sidospegeln på min sida, nåt svart som fladdrade längs bildörren. Det var såklart den där koftan som hade snirklat sig ut genom dörren innan jag stängde den för att starta bilen och glatt köra till jobbet. Det var bara till att stanna och släppa in koftan i bilen, för så jädra kul är det inte att vädra koftan medan jag kör bil!


I alla fall så har jag haft mina möten idag, i privata kläder. Men jag lovar och svär, jag kommer byta om imorgon igen. Känner mig mer bekväm med lika kläder som alla andra.

Virrpanna

Idag hade jag glömt mina nycklar hemma, så när jag väl glad i hågen efter en ganska bra dag på jobbet kom hem så var jag utelåst! Jag åkte nämligen först till jobb i morse så därför kunde jag bli utelåst, och Kärleken var på nån dum konferens och skulle inte komma hem på bra många timmar.

Nu är det inte första gången jag klantar till det, det har hänt massor med gånger! Det bara måste bero på alla böcker jag läste när jag var ung, nämligen "Lotta-böckerna" av Merri Vik. Som jag älskade henne, och som jag har skrattat åt hennes klantighet. Varje gång jag kände mig ledsen och nere, även som vuxen så tog jag till "Lotta-böckerna", dom fick mig alltid på gott humör igen.

Det finns olika sorters virrighet. Ofta råkar jag ut för dom. Jag begriper ibland inte hur jag tänker, fort men fel! Jag minns när jag och dottern under ett långt strömavbrott åkte bort till den lokala macken och hyrde film. Om jag minns rätt så hyrde vi tom 2 stycken filmer, så vi skulle ha nåt att göra medan vi väntade på att strömmen kom tillbaka. Inte ens på macken slog det mig att det hänger lite ihop med strömavbrott att det inte går att se nåt alls på TV, än mindre se på nån hyrfilm! Dessutom skämdes jag för att åka tillbaka med filmerna så det vara bara att bita i det sura äpplet och inse att jag betalat för nåt som jag inte skulle kunna utnyttja! Men skrattade, det gjorde både dottern och jag i alla fall åt oss själva.

Jag har oxå slagit sönder 3 orrefors glas och 2 Lasse Åberg-glas i ett svep. Det var nämligen så att jag hade fått för mig att jag skulle storstäda hemma. Drog fram alla glas i vitrinskåpet, ställde dom på köksbordet medan jag torkade ur skåpet. Sen blev jag sugen på att hänga upp nya gardiner, innan jag hunnit få in glasen i skåpet igen. Jag blev väl entusiastisk eller nåt, så där funkar liksom jag lite. Gardinerna åkte ner från fönsterna, jag skulle bara skaka till dom lite innan jag vek ihop dom, och nääääää, jag råkade vifta precis vid köksbordet. I slowmotion åkte 5 glas i golvet! Nuförtiden samlar vi inte på Lasse Åberg längre, känns lite meningslöst när jag bara ska slå sönder dom i alla fall. Orreforsglasen hade vi nån glasgaranti på så där fick vi nya glas tillbaka.

Jag har oxå gjort den hel del andra tokiga saker, för att nämna några:

1. Kört över dotterns fot och dessutom skällt på henne för att hon står och gapar utanför bilen istället för att hoppa in i den, Såg inte att jag råkat börja köra och hennes ena fot var fast under däcket.
2. Glömt dottern på McDonalds, såg inte att hon hade gått in för att hämta en kvarglömd schal.
3. Råkat skänka bort dotterns enda tomte till bonusdottern! Men jaja, jag håller alldeles för hårt i mina tomtar för att ge bort dom, bättre att ge bort nån annans tomtar!
4. Letat ihjäl mig efter plånboken x 4459. En gång hittade jag den i kylskåpet, en annan gång hittade jag den i tvättkorgen.
5. Låst mig ute x 422. En gång fick jag krypa in genom ett öppet fönster, för ungarnas pappa skulle vara bort i över en vecka och jag hade ingen extranyckel nånstans. Sonen vara bara 2 år gammal och vi var nyinflyttade i huset, jag tror att grannarna trodde jag var tokig som inte använde dörren som andra människor, för sonen stod och gallskrek utanför fönstret medan jag sprang in och öppnade ytterdörren. 
6. Brutit tår x 3, bara för att jag är lite klumpig och sparkar i dörrposter, väggar eller snubblar på någons skor

Kan skriva en hel drös till, men jag tror jag sparar det till nåt annat tillfälle

Rek!

Idag när jag hämtade posten i vår brevlåda låg där förutom dom sedvanliga räkningarna och reklamen oxå en avi. Jag hade hade fått ett rekommenderat brev som jag skulle behöva åka in till Tärnsjö och hämta. Jag vände och vred på avin, men ingenstans stod någon avsändare! Vem sjutton skickar ett rekommenderat brev till mig? Många tankar for i mitt huvud! Varför får man sån post? Jag försökte fundera på om jag möjligen beställt nåt eller om jag väntade på nån sån där särskild post. Men ingenstans i mitt minne kunde jag hitta nån anledning.

Jag kom hem, slängde posten på köksbordet och skulle precis börja göra mina vanliga sysslor som jag alltid gör när jag kommer hem från jobb. Toa, padda och sen liten powernap på soffan! Men jag hade ingen ro. Jag vände på avin några gånger till, i förhoppningen om att det på nåt mirakulöst sätt skulle ha kommit dit någon avsändare. Men nädå! Lika tomt som innan, bara mitt namn och var jag skulle hämta den! Dumma post! Den som känner mig vet ju hur jädra nyfiken jag är, så det kröp i hela kroppen på mig av nyfikenhet. Jag bestämde mig för att åka in och hämta den, skulle bara vänta in Kärleken som var på väg hem från jobb han oxå. Inte ville jag åka in och hämta det där skrämmande brevet själv heller!

Många tankar for genom mitt huvud den korta färden till Ica Tärnsjö, där brevet låg och väntade på mig. Jag hade som tur är Kärleken bredvid mig så jag kunde bolla lite tankar med honom. Nu var han inte till nån hjälp med tänkandet precis, han är nämligen inte lika nyfiken. Han sa: Du får väl se när du hämtat det! Vad är det för svar? Jag ville ju kunna resonera mig fram till svaret!

En tanke var att det låg ett avklippt finger i nåt paket, eller nåt annat hemskt! Tänk om jag retat upp någon, kanske råkade jag knuffa till nån mafiosos fru i affären igår? Eller var det möjligen en storvinst från Postkodmiljonären? Tänk om dom inte hade tid att personligen överlämna miljonen till mig, och dessutom hade tagit reda på att jag HATAR att bli filmad? Eller tänk om jag hade kört för fort och råkat bli fotad av hastighetskamerorna längs vägen till jobb. Men, nä, jag är ju så försiktig när jag kör. Brukar ju ha 1 km lång kö efter mig för att jag håller hastigheterna. Men, tänk om!

Väl i affären så var det såklart kö till postutlämningen. Typiskt, jag hade ju bråttom! Jag höll ju på att spricka av nyfikenhet. Långt om länge så fick jag i alla fall mitt brev. Jag slet upp det mitt framför kassörskan, kunde inte hålla mig tills jag kom ut ur affären. Men.....

Det var bara ett brev från Renault som ville att jag skulle åka in till nån verkstad och kolla upp nåt på min Super-Clio. Tydligen hade dom upptäckt att det kunde uppstå allvarliga fel nånstans vid nåt som heter bromsar. Så jag får väl göra som det står i brevet, lämna in min älskade Super-bil för en hälsokontroll. Gissa om det var lite av en antiklimax på mitt nyfikna sinne!

Oj vad tiden går!

Oj vad tiden går! Nästan 9 månader sedan jag skrev nåt sist. Jag har helt enkelt inte haft nån lust eller inspiration! Jag har hela sommaren känt ett sug efter att skriva igen, har bara inte vetat vad eller hur jag ska skriva. Bara känt en längtan efter att skriva.

Jag har sedan jag lärde mig skriva nån gång för hundra år sedan alltid gillat att skriva. I lågstadiet älskade jag min skrivbok, den där man skrev ner saker. Jag minns att jag ofta skrev om prinsessor. Sagor har alltid fascinerat mig. Ord, skrivna såna har alltid lockat mig.

I förra blogginlägget, som skrevs i januari då alltså, hade jag höga förväntningar på detta året. En hel del har jag infriat. Jag har tillbringat mindre tid online och ägnat mer tid åt att pyssla. Jag skulle säker kunna gjort ännu mer, men jag är ändå nöjd med min insats. Det är inte lätt att ändra på fula ovanor, men jag har sytt en hel del. Man kan nästan säga att jag varit odrägligt entusiastisk med mina lappar istället. Jag har klippt, sytt, svurit, nålat, plåstrat om mina såriga fingrar, svurit, sytt, strukit eller som man säger i lapptäcksvärlden; pressat mina alster. Och framförallt har jag sprättat sömmar. Jag kan inte ens minnas antalet sömmar jag har sprättat upp.

I höst börjar ny sykurs, vi ska sy nån väska. Jag hoppas lära mig massor med nya saker, och framförallt få inspiration att göra nya saker. Radvis med pysselböcker, inköpta men aldrig använda ligger redo att användas i min bokhylla. Men nu ska jag försöka bli så jädra duktig använda dom. Sluta vara så velig när jag ska försöka bestämma vad jag ska göra. Jag ska sy grytlappar, täcken, dukar, kuddar och vepor. Ingen yta i vår lilla stuga ska få vara ifred för mina sydda grejer. Och julklapparna är ju givna. Ett par sydda söndagsrockar till far, en söndagskjol åt mor och två par sydda lapptäcksstrumpor åt lille lille bror!

Eller näää, där blandades nog lite väl mycket fantasi med verkligheten. Det blir väl någon duk kanske, och möjligen nåt litet docktäcke till dom små i familjen.

Jag ska försöka varva skrivande med pysslande, samtidigt som jag försöker ränna runt lite mer i skogarna här runt omkring. Lyckas jag med det så har jag inte ljugit nåt i mitt förra blogginlägg, utan faktiskt gjort som jag skrev.

Nytt År,, nya möjligheter!

Nu är det ett nytt år! I år har jag bestämt mig för att försöka ta vara på mina möjligheter på ett bättre sätt. Jag hade ett år förra året då ganska mycket saker gjorde att jag uppskattar mig själv mer än jag nånsin gjort. Väldigt små saker som gör att jag uppskattar mitt liv till 100 %. Eller kanske inte 100 %, det finns alltid utrymme för att livet kan förbättras. Det är viktigt att inte slå sig till ro och tro att man inte behöver anstränga sig mer för att livet är ju perfekt! Livet är på nåt sätt en färskvara, man måste jobba på att behålla fräschören i det.

I år har jag bestämt mig för att ta ett steg tillbaka i den digitala världen, leva mer i verkligheten. Jag har insett att väldigt många timmar i livet nuförtiden går till spillo framför datorer, telefoner och paddor. Även jag sitter en hel del vid dessa ting, men nu ska jag sätta upp mål där jag gör nåt kreativt. Ska lära mig bli bättre på att sy, göra nåt åt vår utemiljö hemmavid, pyssla ihop små saker som förgyller hemmet. Eller om jag känner mig själv, åtminstone försöka göra nåt. Jag inväntar ju paket från Panduro, så nåt ska jag väl kunna pyssla ihop!

Vi ska bli bättre på att ta vara på helgerna, göra nåt kul tillsammans, antingen jag och Kärleken själv eller med vänner. Det kan vara nåt så simpelt som att åka båt en sväng, eller ta husvagnen en weekend till nån camping. Kanske jag borde lära mig sy kläder oxå? Jag kan nästan se mig och Kärleken i likadana hemmasydda dressar gå hand i hand till campingens servicehus och diska tillsammans medan resten av camparna tittar avundsjukt på oss. Vore inte det ett bra mål?

Jag vill oxå bli bättre på en massa saker, kanske ska jag börja med att försöka lära mig köra husvagnen? Eller släpet? Jag kan köra rakt fram, men jag borde verkligen lära mig hur man backar på ett bra sätt med såna där saker efter bilen. Jag ska i alla fall ha som mål att fundera på saken!

Sen är mitt allra största mål det här året att vara nöjd! Att vara nöjd med mig själv framför allt. Jag är extremt duktig på att hitta fel på mig själv, så i år ska jag halvera antalet fel jag hittar. Inte alltid det är så jädra roligt att umgås med gnälliga mej jämnt, så det där målet ska jag verkligen sätta som nr 1.

Jag lovar ge facit till år 2014 nästa nyår, men jag ska ta tillvara alla möjligheter det här året ger, och jag ska ge alla eventuella svårigheter en tuff match så att det blir ett helt fantastiskt år!