Chaos before order!

Chaos before order, om jag har översatt rätt så är det kaos innan ordning. Ett av mina favorituttryck, i alla fall för mig själv. Jag har intalat mig själv att så funkar jag bäst. Alltså för att få ordning så behövs det först kaos.

Förr levde jag mycket i extremt stök, jag kunde ha kilovis med tvätt, diskbänk full med disk, tomt i kyl, massor med rabatter att rensa samtidigt som jag ställde till med storbak, saftkokning, syltkokning eller nåt annat som stökade till det ännu mer. Men jag hade en lösning på det! Jag bjöd hem vänner! Då visste jag att jag snabbt och effektivt kunde storstäda hela huset, köra och handla, rensa varenda jädra rabatt och ändå få både pajer och saft klara. Precis innan vännerna kom så hade jag sett till att ungarna såg välkammade ut och att vi vuxna var fina och presentbla oxå. Även om jag oftast skurade badkaret samtidigt som jag duschade, precis 5 minuter innan gästerna dök upp. Men trevlig blev det, och rent hade vi! Jag minns hur många gånger ungarnas pappa stod och såg tvivlande på mig när jag sa att om 3 timmar får vi gäster, men varje gång hade jag fått ordning på torpet, alltså "chaos before order". Ett alldeles utmärkt sätt att slå många flugor i en smäll.

Just nu är det lite "chaos before order" i tjänstens vägnar. En stor omorganisation är på gång. Det är verkligen kaos, eller i alla fall känslorna är svallande och jag tror att vi alla är väldigt stingsliga och lite oroliga. Som i alla omorganisationer. Jag känner själv hur jag dras med i oron, känner hur mitt tålamod tryter, hur jag snäser och uttrycker mig både fel och klumpigt. I vanliga fall tror jag att jag kan vara ganska ok, men just nu känner jag mig bara som om jag vill skruva fram tiden och slippa tiden som är mellan början och slutet på omorganisationen. Jag klarar inte alls lika bra att organisera mig , eller att vara solskensleende trevlig. Jag blir nog lite taggig och dum.

Det är ju en sund reaktion vi alla har, att vi reagerar med oro och tunnelseende. Vi alla värnar om vårt eget förstås. Det är naturligt. När vi alla kommit igenom det här jobbiga, så kommer vi alla stå där välkammade, med rosiga kinder och förmodligen tycka att det här är det bästa som hänt oss och hur sjutton kunde vi jobba annorlunda innan. Eller så tar vi oss igenom nya förändringar! Precis som förr med mitt stökande, det känns tröstlöst när man står mitt i skiten, men när man väl är igenom det så känns det väldigt bra. Och oavsett hur det blir så går det alltid att göra nya förändringar längs vägen, Om man inte testar nåt nytt så utvecklas vi inte heller ju.
 

Och förresten, den som undrar om jag är lika stökig nu, så är svaret.. nä, oftast inte i alla fall. Lite mer ordning och reda nu.