Ibland har jag dagar då sorg och ledsamheter vilar på mina axlar, idag är en sån dag! Jag har ingen aning om varför, eller vad som gör det, det bara är så. Jag vet väl en del orsaker till det, gamla såna som plågar mig ibland. Men oftast kan jag slå bort det, och oftast är jag faktiskt glad och lycklig.
Just nu känner jag mig så pressad, och det finns det ingen anledning till heller. Men jag tror det är julen i sig som spökar. För hur mycket jag än älskar julen så har det hänt tragiska saker på julen som gör att jag inte alltid klarar av att slå bort det sorgliga. Jag sörjer att mina barn inte har sin pappa i livet längre. Jag känner att jag inte alltid räcker till, det gör ont.
Just idag är en sån dag då jag bara är ledsen, då jag låter tårar rinna fritt. Jag vet att då kommer jag må bra imorgon, för då har jag låtit ångan pysa ut lite. Så jag sätter på lite julmusik, Elvis sjunger julsånger fantastiskt bra och låter min ånga pysa ut lite.
Lite Christmas Blues......
torsdag 29 november 2012
torsdag 22 november 2012
I´ve got the look ...... ...
I morse vaknade jag med en väldigt modern look! Den är så modern så att t.o.m Malou von Sivers har det som tema en hel vecka, eller hon skulle kunna ha det i alla fall. Och alla vet att när "Malou efter 10" har ett program om nåt, ja då är det hett!!
Looken jag pratar om är vampyrlooken! Med sotade svarta ögon och rufstufsigt hår är man het just nu. Allt i skuggan av "Twilight"-filmerna och alla andra vampyrfilmer oxå förstås. Nu räknar jag inte med Buffy i det här, för hon är ju vampyr dödare och inte vampyr. Eller det tror jag i alla fall. Jag måste erkänna att jag inte hängt med i filmerna riktigt, så rätta mig gärna om jag har fel. Buffy är ju så där gulligt söt och inte det minsta tillstymmelse till smink som ser sotat ut finns i hennes ansikte. Nä, hon ser ut som en nyponros, och det kan jag då säga att det gör inte jag! Jag kan tipsa om hur man får såna där perfekt sotat smink. Och sådär rufsigt hår, så där så att det ser ut som om man haft en riktigt het och lång natt med mycket bus, det kan man fixa utan att ha heta nätter.
Man sminkar sig helt enkelt dagen innan man har tänkt sig vampyrlooken, gärna med både ögonskugga, eyeliner och mascara. Det skadar inte om man dessutom har pudrat ansiktet och satt på rouge oxå, då kan man ha turen att få en helt perfekt dregelrand längs kinden dagen efter. För tricket är att somna med sminket på, gärna när du är så där härligt trött så att du sover riktigt djupt på natten. Då är chansen att du vaknar med perfekt sotad makeup morgonen efter. Det enda du behöver göra är att borsta tänderna så är du klar för dagens vedermödor. Tänk så praktiskt! Vad gäller håret så har jag ett absolut trick: Gå och lägg dig med blött hår, då får i alla fall jag sådär rufsigt, risigt och alldeles perfekt sprött hår till dagen efter. Vem som helst kan få hjärtsnörp när dom får syn på mig. Och håret kan bli så där rufsigt även om jag skulle sova själv hemma, helt perfekt!
Så där vaknade jag i morse, med perfekt sotade ögon. Jag hade helt enkelt somnat och glömt bort att ta bort sminket. Jag kan väl passa på att säga att jag klär inte lika bra som stjärnorna i Twilightsagan i vampyrlook. Så jag har nästan helt bestämt mig för att skippa att vara så där modern som Malou von Sivers säger att man ska vara!
Looken jag pratar om är vampyrlooken! Med sotade svarta ögon och rufstufsigt hår är man het just nu. Allt i skuggan av "Twilight"-filmerna och alla andra vampyrfilmer oxå förstås. Nu räknar jag inte med Buffy i det här, för hon är ju vampyr dödare och inte vampyr. Eller det tror jag i alla fall. Jag måste erkänna att jag inte hängt med i filmerna riktigt, så rätta mig gärna om jag har fel. Buffy är ju så där gulligt söt och inte det minsta tillstymmelse till smink som ser sotat ut finns i hennes ansikte. Nä, hon ser ut som en nyponros, och det kan jag då säga att det gör inte jag! Jag kan tipsa om hur man får såna där perfekt sotat smink. Och sådär rufsigt hår, så där så att det ser ut som om man haft en riktigt het och lång natt med mycket bus, det kan man fixa utan att ha heta nätter.
Man sminkar sig helt enkelt dagen innan man har tänkt sig vampyrlooken, gärna med både ögonskugga, eyeliner och mascara. Det skadar inte om man dessutom har pudrat ansiktet och satt på rouge oxå, då kan man ha turen att få en helt perfekt dregelrand längs kinden dagen efter. För tricket är att somna med sminket på, gärna när du är så där härligt trött så att du sover riktigt djupt på natten. Då är chansen att du vaknar med perfekt sotad makeup morgonen efter. Det enda du behöver göra är att borsta tänderna så är du klar för dagens vedermödor. Tänk så praktiskt! Vad gäller håret så har jag ett absolut trick: Gå och lägg dig med blött hår, då får i alla fall jag sådär rufsigt, risigt och alldeles perfekt sprött hår till dagen efter. Vem som helst kan få hjärtsnörp när dom får syn på mig. Och håret kan bli så där rufsigt även om jag skulle sova själv hemma, helt perfekt!
Så där vaknade jag i morse, med perfekt sotade ögon. Jag hade helt enkelt somnat och glömt bort att ta bort sminket. Jag kan väl passa på att säga att jag klär inte lika bra som stjärnorna i Twilightsagan i vampyrlook. Så jag har nästan helt bestämt mig för att skippa att vara så där modern som Malou von Sivers säger att man ska vara!
måndag 19 november 2012
Önskelista
Det lackar mot jul! Det gäller att förbereda sig så att dom julklappar man verkligen vill ha ligger i paketen under granen. Sånt där ska man inte slarva bort.
Du börjar med att ägna några timmar av din dyrbara tid åt funderingar kring lämpliga julklappar. Tänk gärna utanför din vanliga tankebana. Tänk stort! Tänk inte på saker du behöver, utan på sånt som du inte behöver. Var oxå noga med att tala om för alla att du inte överlever en jul utan att få paket. Då motar du bort alla dina nära och käras tankar på att skippa julklappar. Se oxå så där hjärtskärande ledsen ut när du påpekar att du inte klarar att sitta på julafton och inte få en enda paket. Du ska se att du får extra många paketer då. Bara för att ingen vill se dig sitta med tårfyllda ögon på årets dyraste dag.
Nä, skämt åsido.. eller skämt och skämt. Jag tycker det är viktigt med julklappar. Det är inte alls nödvändigt med dyra och extravaganta julklappar. Jag tycker det är viktigt att visa uppskattning, och även om det säkert uppfattas som både ytligt och onödigt att en vuxen människa ska sitta där och låtsas tror på tomten så VILL jag ha julklappar jag oxå. Jag köper inte riktigt att det är barnens jul bara. För i tidernas begynnelse, eller när julklappar började så var det inte några dyra stora saker som bara var förunnade barnen. Nä, det var små saker som tex stickade sockar till far, eller nya handdukar till mor. Kanske barnen fick nån ny liten hemsydd docka eller nåt nytt klädesplagg. Små saker som förgyllde vardagen. Alla i familjen fick saker, sånt som var speciellt för var och en.
Nu syr jag inte små dockor till barnen, och jag stickar definitivt inga sockar till far heller. Men jag gillar att fundera ut julklappar till alla som jag bryr mig om. Stora som små. Och jag älskar att köpa julklappar till Kärleken oxå, och om han ens andas ett ord om att vi skulle skippa julklappar till varandra så skulle jag sura ett helt år, tills nästa jul. För jag vill oxå känna mig som ett barn på julafton. Jag vill oxå ha paketer att klämma på, och kunna gissa på vad som ligger i paketen. Jag behöver inga dyra saker, bara saker som är köpta speciellt till mig. Det kan vara en sak för 10 kr, det gör mig nöjd bara personen i fråga ger med hjärtat. Så ni som funderar på att köpa julklappar till mig, ni behöver inte vara miljonärer, jag blir nöjd med att få öppna en paket från just DIG.
Du börjar med att ägna några timmar av din dyrbara tid åt funderingar kring lämpliga julklappar. Tänk gärna utanför din vanliga tankebana. Tänk stort! Tänk inte på saker du behöver, utan på sånt som du inte behöver. Var oxå noga med att tala om för alla att du inte överlever en jul utan att få paket. Då motar du bort alla dina nära och käras tankar på att skippa julklappar. Se oxå så där hjärtskärande ledsen ut när du påpekar att du inte klarar att sitta på julafton och inte få en enda paket. Du ska se att du får extra många paketer då. Bara för att ingen vill se dig sitta med tårfyllda ögon på årets dyraste dag.
Nä, skämt åsido.. eller skämt och skämt. Jag tycker det är viktigt med julklappar. Det är inte alls nödvändigt med dyra och extravaganta julklappar. Jag tycker det är viktigt att visa uppskattning, och även om det säkert uppfattas som både ytligt och onödigt att en vuxen människa ska sitta där och låtsas tror på tomten så VILL jag ha julklappar jag oxå. Jag köper inte riktigt att det är barnens jul bara. För i tidernas begynnelse, eller när julklappar började så var det inte några dyra stora saker som bara var förunnade barnen. Nä, det var små saker som tex stickade sockar till far, eller nya handdukar till mor. Kanske barnen fick nån ny liten hemsydd docka eller nåt nytt klädesplagg. Små saker som förgyllde vardagen. Alla i familjen fick saker, sånt som var speciellt för var och en.
Nu syr jag inte små dockor till barnen, och jag stickar definitivt inga sockar till far heller. Men jag gillar att fundera ut julklappar till alla som jag bryr mig om. Stora som små. Och jag älskar att köpa julklappar till Kärleken oxå, och om han ens andas ett ord om att vi skulle skippa julklappar till varandra så skulle jag sura ett helt år, tills nästa jul. För jag vill oxå känna mig som ett barn på julafton. Jag vill oxå ha paketer att klämma på, och kunna gissa på vad som ligger i paketen. Jag behöver inga dyra saker, bara saker som är köpta speciellt till mig. Det kan vara en sak för 10 kr, det gör mig nöjd bara personen i fråga ger med hjärtat. Så ni som funderar på att köpa julklappar till mig, ni behöver inte vara miljonärer, jag blir nöjd med att få öppna en paket från just DIG.
onsdag 14 november 2012
Till er som vet
Till er som vet: Ni vet inte nåt alls!
Jag blir upprörd ibland när folk har åsikter om andra människor. Folk som vet precis hur allt ligger till, fast det egentligen bara är spekulationer. Folk som gärna lägger sina egna värderingar på andra människors handlingar. Även jag ramlar i fällan att ha åsikter om andra människor, och ibland vädrar jag oxå dom utan att tänka efter före. För precis som alla andra har jag noll koll på varför/hur/när/vad osv andra människor gör/tänker/agerar osv. Och jag skäms när jag har vädrat en högst personlig åsikt om nån, just för att jag lagt mina värderingar på hur nån annan lever eller är.
Förra helgen inträffade en tragedi i min gamla hemby. Ett mord på en man jag inte ens känner, men jag kan känna empati och sorg för att en människa mist livet och att det finns människor runt den mördade som sörjer. Och trots att jag precis som många andra är nyfiken, så blir jag mest illa berörd när jag ser en del sociala medier, som skvallrar om människorna runt mordet. Jag blir rent ut sagt förbannad, låt anhöriga och vänner sörja utan att skvallra.
För 9 år sen inträffade en tragedi i min familj, även om det inte var mord utan självmord. Mina barns pappa tog sitt liv. Jag minns fortfarande hur dåligt jag mådde av alla som minsann visste alla detaljer om vårt liv och om varför det ofattbara hände när den enda sanningen som fanns var en väldigt djup depression som han inte orkade leva med. Våra vänner runt oss visste och stöttade, så jag var i alla fall lyckligt lottad som ändå hade folk som kunde hålla oss skyddade. Och nu var det innan det som kallades sociala medier fanns, jag undrar om jag överlevt en massa skvaller via nätet oxå. Och framförallt undrar jag hur våra barn skulle klarat en massa spekulationer som tydligen är så populärt i "sociala medier".
Hur tänker folk som slänger ur sig en massa dravel i tex flashback eller på facebook? Eller på andra "sociala medier"? Tänk så lätt det är att gömma sig bakom ett "nickname", och så förbannat fegt. Nä, sluta "veta" så mycket, låt folk få vara ifred istället, speciellt när det hänt tragiska saker.
Själv måste jag oxå skärpa mig, det ska vi nog alla om jag ska vara riktigt ärlig.
Jag blir upprörd ibland när folk har åsikter om andra människor. Folk som vet precis hur allt ligger till, fast det egentligen bara är spekulationer. Folk som gärna lägger sina egna värderingar på andra människors handlingar. Även jag ramlar i fällan att ha åsikter om andra människor, och ibland vädrar jag oxå dom utan att tänka efter före. För precis som alla andra har jag noll koll på varför/hur/när/vad osv andra människor gör/tänker/agerar osv. Och jag skäms när jag har vädrat en högst personlig åsikt om nån, just för att jag lagt mina värderingar på hur nån annan lever eller är.
Förra helgen inträffade en tragedi i min gamla hemby. Ett mord på en man jag inte ens känner, men jag kan känna empati och sorg för att en människa mist livet och att det finns människor runt den mördade som sörjer. Och trots att jag precis som många andra är nyfiken, så blir jag mest illa berörd när jag ser en del sociala medier, som skvallrar om människorna runt mordet. Jag blir rent ut sagt förbannad, låt anhöriga och vänner sörja utan att skvallra.
För 9 år sen inträffade en tragedi i min familj, även om det inte var mord utan självmord. Mina barns pappa tog sitt liv. Jag minns fortfarande hur dåligt jag mådde av alla som minsann visste alla detaljer om vårt liv och om varför det ofattbara hände när den enda sanningen som fanns var en väldigt djup depression som han inte orkade leva med. Våra vänner runt oss visste och stöttade, så jag var i alla fall lyckligt lottad som ändå hade folk som kunde hålla oss skyddade. Och nu var det innan det som kallades sociala medier fanns, jag undrar om jag överlevt en massa skvaller via nätet oxå. Och framförallt undrar jag hur våra barn skulle klarat en massa spekulationer som tydligen är så populärt i "sociala medier".
Hur tänker folk som slänger ur sig en massa dravel i tex flashback eller på facebook? Eller på andra "sociala medier"? Tänk så lätt det är att gömma sig bakom ett "nickname", och så förbannat fegt. Nä, sluta "veta" så mycket, låt folk få vara ifred istället, speciellt när det hänt tragiska saker.
Själv måste jag oxå skärpa mig, det ska vi nog alla om jag ska vara riktigt ärlig.
söndag 11 november 2012
Diagnostik är min grej!
Jag ska på röntgen imorgon, ska göra en datatomografi över buken. För några veckor sen hade jag ont i magen, och var iväg till både vårdcentral och akuten i Uppsala. Jag hade förhöjda infektionsvärden, så det som konstaterades var att jag förmodligen hade en inflammation i tarmen. Eftersom jag är sjuksköterska och dessutom jobbade några år på en kirurgiska avdelning så vet jag ju att det är en helt vanlig åkomma och att med lite vila för magen så brukar kroppen fixa till det där av sig själv. Och det har det oxå gjort, även om det är förbannat trist när man har ont förstås. Imorgon ska jag i alla fall göra den där undersökningen, och efter blir diagnosen fastställd.
Nu är jag av den där sorten som hatar att gå till läkare, jag är extremt duktig på att sätta diagnos på mig själv. När jag var liten fick mina föräldrar lägga undan läkarboken, för jag hade alla sjukdomar som fanns i den, minsta förkylning blev till dödliga sjukdomar. Det är lite motsägelsefullt att vara hypkondriker, men ändå samtidigt hata att gå till läkare, men jag balanserar det där så bra så. Jag har genom åren satt diagnos på ganska mycket, ett under att jag ens lever! Även den här gången satte jag diagnos på mig själv innan jag gått iväg till läkare, men blev väl nästan tvingad iväg av Kärleken som tyckte att min diagnos borde ställas av en läkare och inte av mig själv!
Just nu har jag (enligt mig själv då) en anemi som drabbar mest människor med afrikanskt ursrpung, alternativt har jag skellefteåsjukan eller så har jag nån annan genetisk defekt, för mina järnvärden är helt åt skogen fel, ligger för högt. Jag har googlat på det så jag vet minsann! Jag har stått och granskat mig själv i spegeln för att se om jag möjligen har några drag av nån tidig afrikansk anfader som är okänd. Fast jag kan inte se några drag, är ju en sån sort som inte ens blir brun på sommaren. Så kanske jag får tro på läkaren som säger att värdena kan vara förhöjda när man har en infektion i kroppen. Jag får helt enkelt se vad som visar sig på röntgen, då kan jag lägga teorin om afrikanska anfäder åt sidan kanske? För tro det eller ej, ibland har jag helt fel diagnos på mig själv!
Nu är jag av den där sorten som hatar att gå till läkare, jag är extremt duktig på att sätta diagnos på mig själv. När jag var liten fick mina föräldrar lägga undan läkarboken, för jag hade alla sjukdomar som fanns i den, minsta förkylning blev till dödliga sjukdomar. Det är lite motsägelsefullt att vara hypkondriker, men ändå samtidigt hata att gå till läkare, men jag balanserar det där så bra så. Jag har genom åren satt diagnos på ganska mycket, ett under att jag ens lever! Även den här gången satte jag diagnos på mig själv innan jag gått iväg till läkare, men blev väl nästan tvingad iväg av Kärleken som tyckte att min diagnos borde ställas av en läkare och inte av mig själv!
Just nu har jag (enligt mig själv då) en anemi som drabbar mest människor med afrikanskt ursrpung, alternativt har jag skellefteåsjukan eller så har jag nån annan genetisk defekt, för mina järnvärden är helt åt skogen fel, ligger för högt. Jag har googlat på det så jag vet minsann! Jag har stått och granskat mig själv i spegeln för att se om jag möjligen har några drag av nån tidig afrikansk anfader som är okänd. Fast jag kan inte se några drag, är ju en sån sort som inte ens blir brun på sommaren. Så kanske jag får tro på läkaren som säger att värdena kan vara förhöjda när man har en infektion i kroppen. Jag får helt enkelt se vad som visar sig på röntgen, då kan jag lägga teorin om afrikanska anfäder åt sidan kanske? För tro det eller ej, ibland har jag helt fel diagnos på mig själv!
fredag 2 november 2012
Tygoholic
Jag heter Marie och jag har ett missbruk! Jag samlar tyger! Ja, så skulle det låta om det fanns anonyma tygoholics tror jag. Idag satt jag med mitt morgonkaffe och surfade runt lite på en sida som säljer framförallt quiltingtyger. Innan jag visste ordet av hade jag klickat i tyger för hundratals kronor. Men jag sansade mig och stängde ner sidan utan att ha handlat en endaste liten tygbit. Duktigt tycker jag!
För länge sen, innan jag flyttade upp till Kärleken så hade jag en hel stor garderob fylld med tyger. Där var gamla jeans, gamla skjortor och blusar. Där var ungarnas gamla kläder och en och annan gammal gardin. Och så var där fullt med stuvbitar jag hade hamstrat från olika tygaffärer. Ingen tygbit var för ful eller för liten för att inte kunna sparas. För vem visste när jag skulle behöva en liten tygbit med päronmönster på. Eller när jag skulle bli sugen på att sy en väska gjord på gamla jeans!
Till mitt försvar ska jag väl säga att ibland så hade jag riktig syverkstad där hemma, jag sydde gardiner, kuddar, lampskärmar och diverse grytlappar. Och det jag var allra mest förtjust i att sy var applikationer, allra helst "Sunbonnet Sue". Ett amerikanskt mönster på en liten flicka som står i profil. Jättefint. Och fortfarande är min dröm att fylla våran lilla stuga med "Sunbonnet Sue". Jag sydde faktiskt på beställning oxå, just kuddar med lilla Sue på. Inte för att jag var speciellt mycket affärskvinna, utan för att jag ville vara snäll tror jag.
Men nu är det andra tider, jag har inte ett helt stort hus att fylla med tyger. Jag får helt enkelt sålla och bara ha det som jag absolut måste ha. Än så länge så håller sig tygerna i två sänglådor under min säng. Och jag sparar inte lika mycket gamla kläder och gardiner längre, nä, jag köper istället det jag måste ha. Fast ska jag berätta en hemlighet? Jag sparar Kärlekens skjortor och slipsar, för vem vet när jag behöver just en liten bit av just mönstret på en av slipsarna jag sparat. Så bättre vara på säkra sidan då!
För länge sen, innan jag flyttade upp till Kärleken så hade jag en hel stor garderob fylld med tyger. Där var gamla jeans, gamla skjortor och blusar. Där var ungarnas gamla kläder och en och annan gammal gardin. Och så var där fullt med stuvbitar jag hade hamstrat från olika tygaffärer. Ingen tygbit var för ful eller för liten för att inte kunna sparas. För vem visste när jag skulle behöva en liten tygbit med päronmönster på. Eller när jag skulle bli sugen på att sy en väska gjord på gamla jeans!
Till mitt försvar ska jag väl säga att ibland så hade jag riktig syverkstad där hemma, jag sydde gardiner, kuddar, lampskärmar och diverse grytlappar. Och det jag var allra mest förtjust i att sy var applikationer, allra helst "Sunbonnet Sue". Ett amerikanskt mönster på en liten flicka som står i profil. Jättefint. Och fortfarande är min dröm att fylla våran lilla stuga med "Sunbonnet Sue". Jag sydde faktiskt på beställning oxå, just kuddar med lilla Sue på. Inte för att jag var speciellt mycket affärskvinna, utan för att jag ville vara snäll tror jag.
Men nu är det andra tider, jag har inte ett helt stort hus att fylla med tyger. Jag får helt enkelt sålla och bara ha det som jag absolut måste ha. Än så länge så håller sig tygerna i två sänglådor under min säng. Och jag sparar inte lika mycket gamla kläder och gardiner längre, nä, jag köper istället det jag måste ha. Fast ska jag berätta en hemlighet? Jag sparar Kärlekens skjortor och slipsar, för vem vet när jag behöver just en liten bit av just mönstret på en av slipsarna jag sparat. Så bättre vara på säkra sidan då!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)