Slit och släng.....

Idag har vi äntligen tagit oss för att rensa ut lite saker. Eller rättare sagt, idag har JAG äntligen insett att vi inte kan ha kvar allt om vi ska bo här i vår älskade stuga. Kärleken, ja han har inga problem att rensa ut saker och ting. Nä, det är jag som har så svårt att skilja mig av med saker och ting. Nu ska vi ju ha ett boende istället för två. Vi har sagt upp lägenheten i Västerås, för att enbart bo här i stugan. Visserligen har vi bara en etta där, men heter man Marie som jag, ja då ser man till att fylla alla skåp och garderober med saker som kan vara bra att ha. Lägenheten är full med karotter, tallrikar, glas, bestick, påslakan, täcken, kuddar och sist men inte minst en massa andra "bra att ha saker". Ljuslyktor kan man som sagt aldrig få för mycket av.

Jag har alltid varit en person som har svårt att skiljas från saker som är fullt funktionsdugliga, även om jag oxå är en person som tycker om att köpa nya funktionsdugliga saker. Så då kanske ni förstår hur fullt vi har i våra skåp? När jag flyttade hit för 5 år sen, då var jag tvungen att göra en första utrensning, som tur är kunde sonen ta över en hel del. Sen har vi flyttat med jämna mellanrum här uppe, ända tills vi fann ro i vår stuga. Så med jämna mellanrum har jag haft fullt sjå att hitta nya platser att sätta våra överskottstallrikar, glas o diverse karotter på. Det har varit ganska tufft att försvara den där udda tallriken, eller dom där jättefina glasen, osv... För Kärleken är ganska rationell av sig, inte lika emotionell med saker som jag.

I alla fall, idag var jag mogen! Jag började så duktigt med att kasta bort en hel hög med Mc-Donalds glas. Såna man får när man handlat nån meny. En söt liten samling har det blivit med åren. Lila, gröna och blå fina glas. Såna som är så bra att ha när resten av glasinventarierna är i diskmaskinen. För att vara riktigt ärlig så har jag en liten oro att det nu ska fattas glas. Men jaja, om det fattas glas, då får jag i alla fall rätt mot Kärleken som jämnt påstår att vi har för många glas.

Jag har oxå slängt bort en fin kaffeservis med tillhörande assietter. Visserligen så är den bara använd en gång under 5 år, men det har känts så skönt att veta att om en hel busslast med folk skulle dyka upp och vilja ha kaffe, ja då har jag haft resurser att servera dom i likadana koppar! Men eftersom Kärleken slängde sin espressomaskin så tänkte jag att då får jag offra nåt jag oxå. Tyvärr kommer jag nu inte kunna servera den eventuella folksamlingen som mot all förmodan skulle dyka upp kaffe i likadana koppar. Fast det är väl det som kallas kärlek? Att man gör samma uppoffringar båda två?

Nu har vi i alla fall fått tomt och fint i våra skåp. Och jag njuter faktiskt lite av att kunna se vad som finns längst inne i skåpen, utan att behöva flytta på 345 stycken saker först. Men säg inte det till Kärleken, för då kanske han får för sig att vi ska ta och göra en inventering bland våra 766 påslakanset! Och det är jag absolut inte redo för än!!!