Häxan surtant

I morse vaknade jag med ett sjuhelvetes dåligt humör. Jag kunde redan när jag slog upp ögonen känna hur ilskan i mig tornade upp sig som det värsta åskmoln. Förmodligen berodde allt på att jag sovit illa, kan inte ens hålla räkningen på hur många gånger jag var vaken den gångna natten. Första gången jag vaknade var klockan bara 00.53. Och med tanke på att jag varje morgon stiger upp innan ens den mest morgontidiga tupp fått på sig sin morgonrock, ja då begriper ni att jag var trött imorse.

Det är inte ofta jag är på dåligt humör, jag kan låta sur enligt mina barn, men väldigt sällan är jag av den surare sorten. Men ibland så händer det. Och imorse var det då dags! Jag hoppade in i duschen, eller nä, nu ljög jag lite. Jag muttrade medan jag sakta masade mig in i duschen, muttrade medan jag duschade och muttrade medan jag torkade min trötta kropp. Mitt inre var som en rejäl åskskur, inte ens min i vanliga fall kärleksfulla godmorgonhälsning till Kärleken var särskilt trevligt. Jag tror att jag med nöd och näppe fick fram ett sammanbitet godmorgon samtidigt som jag slog på full belysning i sovrummet. Allt medan jag rotade fram mina kläder. I vanliga fall brukar jag försöka i alla fall väcka Kärleken lite försiktigare, men idag var jag som en tornado.

Slamrande högljutt så fixade jag kaffe och tog fram frukost. Jag skyndade mig att få i mig min frukost medan Kärleken duschade. När jag sen ansåg att det var dags att köra så frågade jag lite försiktigt om inte det började bli dags att köra. Kärleken påstår dock att han blev så förskräckt av min ton när jag röt fram att nu får vi förbanne mig köra för att vi ska hinna så att han bara hann dricka en halv kopp kaffe. Nu tror jag förstås att han överdrev lite, för jag kan då rakt inte minnas att jag röt nåt alls. Kanske jag höjde rösten lite lätt, och gav ett lite lätt stressat intryck trots att vi faktiskt egentligen hade gott om tid.

När vi sedan backade ut bilen så upptäckte jag att jag glömt min mobil i stugan. Men eftersom jag fortfarande inte riktigt hunnit få fram mitt vanliga solskenshumör så fräste jag bara åt Kärleken när han föreslog att jag skulle hämta den, vi hade ju tid. Jag kunde minsann klara mig utan min mobil idag minns jag att jag sa med len röst. Fast..... jag måste erkänna att jag saknat min mobil hela dagen, men det kan jag ju inte erkänna. För då måste jag ju erkänna att jag var som en sur häxa imorse, och det är lite prestigeförlust juuuuuu  ;-)