Chaos before order!

Chaos before order, om jag har översatt rätt så är det kaos innan ordning. Ett av mina favorituttryck, i alla fall för mig själv. Jag har intalat mig själv att så funkar jag bäst. Alltså för att få ordning så behövs det först kaos.

Förr levde jag mycket i extremt stök, jag kunde ha kilovis med tvätt, diskbänk full med disk, tomt i kyl, massor med rabatter att rensa samtidigt som jag ställde till med storbak, saftkokning, syltkokning eller nåt annat som stökade till det ännu mer. Men jag hade en lösning på det! Jag bjöd hem vänner! Då visste jag att jag snabbt och effektivt kunde storstäda hela huset, köra och handla, rensa varenda jädra rabatt och ändå få både pajer och saft klara. Precis innan vännerna kom så hade jag sett till att ungarna såg välkammade ut och att vi vuxna var fina och presentbla oxå. Även om jag oftast skurade badkaret samtidigt som jag duschade, precis 5 minuter innan gästerna dök upp. Men trevlig blev det, och rent hade vi! Jag minns hur många gånger ungarnas pappa stod och såg tvivlande på mig när jag sa att om 3 timmar får vi gäster, men varje gång hade jag fått ordning på torpet, alltså "chaos before order". Ett alldeles utmärkt sätt att slå många flugor i en smäll.

Just nu är det lite "chaos before order" i tjänstens vägnar. En stor omorganisation är på gång. Det är verkligen kaos, eller i alla fall känslorna är svallande och jag tror att vi alla är väldigt stingsliga och lite oroliga. Som i alla omorganisationer. Jag känner själv hur jag dras med i oron, känner hur mitt tålamod tryter, hur jag snäser och uttrycker mig både fel och klumpigt. I vanliga fall tror jag att jag kan vara ganska ok, men just nu känner jag mig bara som om jag vill skruva fram tiden och slippa tiden som är mellan början och slutet på omorganisationen. Jag klarar inte alls lika bra att organisera mig , eller att vara solskensleende trevlig. Jag blir nog lite taggig och dum.

Det är ju en sund reaktion vi alla har, att vi reagerar med oro och tunnelseende. Vi alla värnar om vårt eget förstås. Det är naturligt. När vi alla kommit igenom det här jobbiga, så kommer vi alla stå där välkammade, med rosiga kinder och förmodligen tycka att det här är det bästa som hänt oss och hur sjutton kunde vi jobba annorlunda innan. Eller så tar vi oss igenom nya förändringar! Precis som förr med mitt stökande, det känns tröstlöst när man står mitt i skiten, men när man väl är igenom det så känns det väldigt bra. Och oavsett hur det blir så går det alltid att göra nya förändringar längs vägen, Om man inte testar nåt nytt så utvecklas vi inte heller ju.
 

Och förresten, den som undrar om jag är lika stökig nu, så är svaret.. nä, oftast inte i alla fall. Lite mer ordning och reda nu.

Priset av att vara modelejon!

En egenskap jag inte har är är modemedvetenhet. Jag klär mig gärna i bekväma kläder, och om jag hittar nåt jag gillar köper jag gärna samma plagg i flera färger. Bara för att jag trivs i det! Nu har jag dock köpt mig en sån där lång kofta, den verkar vara lite modern nu. Så jag borde kunna kalla mig modelejon, i alla fall tills koftan blir omodern.

Jag har oxå det senaste året jobbat enbart administrativt, inte ute bland patienter. Ni som känner mig vet ju att jag är sjuksköterska, en väldigt stolt sådan. Men nu jobbar jag bara kontorstid, och bara med administrativa uppgifter. Trots det så gillar jag att byta om till jobb-kläder, jag vet inte varför. Men jag trivs i dom, känner mig som en i gänget i dom. Dessutom så kan jag hoppa in i själva sjuksköterskeriet om det behövs, för då är jag redan ombytt och klar för det. Jag älskar nämligen att stickas och att pilla i såna sjuka saker som sår osv.

Idag skulle jag ha möte på alla håll och kanter hela dagen nästan, så jag valde att gå i vanliga kläder. Jag slängde på mig lite kläder i morse, tog min långa kofta och så mina älskade höga kil-sandaler. Tänkte att jag måste ju slita på dom nån gång. Men herregud, vilket jobb det är att hålla reda på långa koftor! Och för att inte tala om hur fånig jag känner mig när jag har vanliga kläder på jobbet.

Den där koftan började trilskas redan hemma, ville prompt smita ner i toalettstolen, för att ta sig ett dopp. Tänk er själv: Först ska man dra ner brallorna, eller kjolen i mitt fall, sen får man hålla upp koftan och verkligen ha ögon i nacken för att undvika att doppa den där förbannade långa koftan i toastolen när man ska kissa.

Sen när jag väl kommit iväg i bilen på väg till jobbet så skymtade jag nåt i sidospegeln på min sida, nåt svart som fladdrade längs bildörren. Det var såklart den där koftan som hade snirklat sig ut genom dörren innan jag stängde den för att starta bilen och glatt köra till jobbet. Det var bara till att stanna och släppa in koftan i bilen, för så jädra kul är det inte att vädra koftan medan jag kör bil!


I alla fall så har jag haft mina möten idag, i privata kläder. Men jag lovar och svär, jag kommer byta om imorgon igen. Känner mig mer bekväm med lika kläder som alla andra.

Virrpanna

Idag hade jag glömt mina nycklar hemma, så när jag väl glad i hågen efter en ganska bra dag på jobbet kom hem så var jag utelåst! Jag åkte nämligen först till jobb i morse så därför kunde jag bli utelåst, och Kärleken var på nån dum konferens och skulle inte komma hem på bra många timmar.

Nu är det inte första gången jag klantar till det, det har hänt massor med gånger! Det bara måste bero på alla böcker jag läste när jag var ung, nämligen "Lotta-böckerna" av Merri Vik. Som jag älskade henne, och som jag har skrattat åt hennes klantighet. Varje gång jag kände mig ledsen och nere, även som vuxen så tog jag till "Lotta-böckerna", dom fick mig alltid på gott humör igen.

Det finns olika sorters virrighet. Ofta råkar jag ut för dom. Jag begriper ibland inte hur jag tänker, fort men fel! Jag minns när jag och dottern under ett långt strömavbrott åkte bort till den lokala macken och hyrde film. Om jag minns rätt så hyrde vi tom 2 stycken filmer, så vi skulle ha nåt att göra medan vi väntade på att strömmen kom tillbaka. Inte ens på macken slog det mig att det hänger lite ihop med strömavbrott att det inte går att se nåt alls på TV, än mindre se på nån hyrfilm! Dessutom skämdes jag för att åka tillbaka med filmerna så det vara bara att bita i det sura äpplet och inse att jag betalat för nåt som jag inte skulle kunna utnyttja! Men skrattade, det gjorde både dottern och jag i alla fall åt oss själva.

Jag har oxå slagit sönder 3 orrefors glas och 2 Lasse Åberg-glas i ett svep. Det var nämligen så att jag hade fått för mig att jag skulle storstäda hemma. Drog fram alla glas i vitrinskåpet, ställde dom på köksbordet medan jag torkade ur skåpet. Sen blev jag sugen på att hänga upp nya gardiner, innan jag hunnit få in glasen i skåpet igen. Jag blev väl entusiastisk eller nåt, så där funkar liksom jag lite. Gardinerna åkte ner från fönsterna, jag skulle bara skaka till dom lite innan jag vek ihop dom, och nääääää, jag råkade vifta precis vid köksbordet. I slowmotion åkte 5 glas i golvet! Nuförtiden samlar vi inte på Lasse Åberg längre, känns lite meningslöst när jag bara ska slå sönder dom i alla fall. Orreforsglasen hade vi nån glasgaranti på så där fick vi nya glas tillbaka.

Jag har oxå gjort den hel del andra tokiga saker, för att nämna några:

1. Kört över dotterns fot och dessutom skällt på henne för att hon står och gapar utanför bilen istället för att hoppa in i den, Såg inte att jag råkat börja köra och hennes ena fot var fast under däcket.
2. Glömt dottern på McDonalds, såg inte att hon hade gått in för att hämta en kvarglömd schal.
3. Råkat skänka bort dotterns enda tomte till bonusdottern! Men jaja, jag håller alldeles för hårt i mina tomtar för att ge bort dom, bättre att ge bort nån annans tomtar!
4. Letat ihjäl mig efter plånboken x 4459. En gång hittade jag den i kylskåpet, en annan gång hittade jag den i tvättkorgen.
5. Låst mig ute x 422. En gång fick jag krypa in genom ett öppet fönster, för ungarnas pappa skulle vara bort i över en vecka och jag hade ingen extranyckel nånstans. Sonen vara bara 2 år gammal och vi var nyinflyttade i huset, jag tror att grannarna trodde jag var tokig som inte använde dörren som andra människor, för sonen stod och gallskrek utanför fönstret medan jag sprang in och öppnade ytterdörren. 
6. Brutit tår x 3, bara för att jag är lite klumpig och sparkar i dörrposter, väggar eller snubblar på någons skor

Kan skriva en hel drös till, men jag tror jag sparar det till nåt annat tillfälle

Rek!

Idag när jag hämtade posten i vår brevlåda låg där förutom dom sedvanliga räkningarna och reklamen oxå en avi. Jag hade hade fått ett rekommenderat brev som jag skulle behöva åka in till Tärnsjö och hämta. Jag vände och vred på avin, men ingenstans stod någon avsändare! Vem sjutton skickar ett rekommenderat brev till mig? Många tankar for i mitt huvud! Varför får man sån post? Jag försökte fundera på om jag möjligen beställt nåt eller om jag väntade på nån sån där särskild post. Men ingenstans i mitt minne kunde jag hitta nån anledning.

Jag kom hem, slängde posten på köksbordet och skulle precis börja göra mina vanliga sysslor som jag alltid gör när jag kommer hem från jobb. Toa, padda och sen liten powernap på soffan! Men jag hade ingen ro. Jag vände på avin några gånger till, i förhoppningen om att det på nåt mirakulöst sätt skulle ha kommit dit någon avsändare. Men nädå! Lika tomt som innan, bara mitt namn och var jag skulle hämta den! Dumma post! Den som känner mig vet ju hur jädra nyfiken jag är, så det kröp i hela kroppen på mig av nyfikenhet. Jag bestämde mig för att åka in och hämta den, skulle bara vänta in Kärleken som var på väg hem från jobb han oxå. Inte ville jag åka in och hämta det där skrämmande brevet själv heller!

Många tankar for genom mitt huvud den korta färden till Ica Tärnsjö, där brevet låg och väntade på mig. Jag hade som tur är Kärleken bredvid mig så jag kunde bolla lite tankar med honom. Nu var han inte till nån hjälp med tänkandet precis, han är nämligen inte lika nyfiken. Han sa: Du får väl se när du hämtat det! Vad är det för svar? Jag ville ju kunna resonera mig fram till svaret!

En tanke var att det låg ett avklippt finger i nåt paket, eller nåt annat hemskt! Tänk om jag retat upp någon, kanske råkade jag knuffa till nån mafiosos fru i affären igår? Eller var det möjligen en storvinst från Postkodmiljonären? Tänk om dom inte hade tid att personligen överlämna miljonen till mig, och dessutom hade tagit reda på att jag HATAR att bli filmad? Eller tänk om jag hade kört för fort och råkat bli fotad av hastighetskamerorna längs vägen till jobb. Men, nä, jag är ju så försiktig när jag kör. Brukar ju ha 1 km lång kö efter mig för att jag håller hastigheterna. Men, tänk om!

Väl i affären så var det såklart kö till postutlämningen. Typiskt, jag hade ju bråttom! Jag höll ju på att spricka av nyfikenhet. Långt om länge så fick jag i alla fall mitt brev. Jag slet upp det mitt framför kassörskan, kunde inte hålla mig tills jag kom ut ur affären. Men.....

Det var bara ett brev från Renault som ville att jag skulle åka in till nån verkstad och kolla upp nåt på min Super-Clio. Tydligen hade dom upptäckt att det kunde uppstå allvarliga fel nånstans vid nåt som heter bromsar. Så jag får väl göra som det står i brevet, lämna in min älskade Super-bil för en hälsokontroll. Gissa om det var lite av en antiklimax på mitt nyfikna sinne!

Oj vad tiden går!

Oj vad tiden går! Nästan 9 månader sedan jag skrev nåt sist. Jag har helt enkelt inte haft nån lust eller inspiration! Jag har hela sommaren känt ett sug efter att skriva igen, har bara inte vetat vad eller hur jag ska skriva. Bara känt en längtan efter att skriva.

Jag har sedan jag lärde mig skriva nån gång för hundra år sedan alltid gillat att skriva. I lågstadiet älskade jag min skrivbok, den där man skrev ner saker. Jag minns att jag ofta skrev om prinsessor. Sagor har alltid fascinerat mig. Ord, skrivna såna har alltid lockat mig.

I förra blogginlägget, som skrevs i januari då alltså, hade jag höga förväntningar på detta året. En hel del har jag infriat. Jag har tillbringat mindre tid online och ägnat mer tid åt att pyssla. Jag skulle säker kunna gjort ännu mer, men jag är ändå nöjd med min insats. Det är inte lätt att ändra på fula ovanor, men jag har sytt en hel del. Man kan nästan säga att jag varit odrägligt entusiastisk med mina lappar istället. Jag har klippt, sytt, svurit, nålat, plåstrat om mina såriga fingrar, svurit, sytt, strukit eller som man säger i lapptäcksvärlden; pressat mina alster. Och framförallt har jag sprättat sömmar. Jag kan inte ens minnas antalet sömmar jag har sprättat upp.

I höst börjar ny sykurs, vi ska sy nån väska. Jag hoppas lära mig massor med nya saker, och framförallt få inspiration att göra nya saker. Radvis med pysselböcker, inköpta men aldrig använda ligger redo att användas i min bokhylla. Men nu ska jag försöka bli så jädra duktig använda dom. Sluta vara så velig när jag ska försöka bestämma vad jag ska göra. Jag ska sy grytlappar, täcken, dukar, kuddar och vepor. Ingen yta i vår lilla stuga ska få vara ifred för mina sydda grejer. Och julklapparna är ju givna. Ett par sydda söndagsrockar till far, en söndagskjol åt mor och två par sydda lapptäcksstrumpor åt lille lille bror!

Eller näää, där blandades nog lite väl mycket fantasi med verkligheten. Det blir väl någon duk kanske, och möjligen nåt litet docktäcke till dom små i familjen.

Jag ska försöka varva skrivande med pysslande, samtidigt som jag försöker ränna runt lite mer i skogarna här runt omkring. Lyckas jag med det så har jag inte ljugit nåt i mitt förra blogginlägg, utan faktiskt gjort som jag skrev.

Nytt År,, nya möjligheter!

Nu är det ett nytt år! I år har jag bestämt mig för att försöka ta vara på mina möjligheter på ett bättre sätt. Jag hade ett år förra året då ganska mycket saker gjorde att jag uppskattar mig själv mer än jag nånsin gjort. Väldigt små saker som gör att jag uppskattar mitt liv till 100 %. Eller kanske inte 100 %, det finns alltid utrymme för att livet kan förbättras. Det är viktigt att inte slå sig till ro och tro att man inte behöver anstränga sig mer för att livet är ju perfekt! Livet är på nåt sätt en färskvara, man måste jobba på att behålla fräschören i det.

I år har jag bestämt mig för att ta ett steg tillbaka i den digitala världen, leva mer i verkligheten. Jag har insett att väldigt många timmar i livet nuförtiden går till spillo framför datorer, telefoner och paddor. Även jag sitter en hel del vid dessa ting, men nu ska jag sätta upp mål där jag gör nåt kreativt. Ska lära mig bli bättre på att sy, göra nåt åt vår utemiljö hemmavid, pyssla ihop små saker som förgyller hemmet. Eller om jag känner mig själv, åtminstone försöka göra nåt. Jag inväntar ju paket från Panduro, så nåt ska jag väl kunna pyssla ihop!

Vi ska bli bättre på att ta vara på helgerna, göra nåt kul tillsammans, antingen jag och Kärleken själv eller med vänner. Det kan vara nåt så simpelt som att åka båt en sväng, eller ta husvagnen en weekend till nån camping. Kanske jag borde lära mig sy kläder oxå? Jag kan nästan se mig och Kärleken i likadana hemmasydda dressar gå hand i hand till campingens servicehus och diska tillsammans medan resten av camparna tittar avundsjukt på oss. Vore inte det ett bra mål?

Jag vill oxå bli bättre på en massa saker, kanske ska jag börja med att försöka lära mig köra husvagnen? Eller släpet? Jag kan köra rakt fram, men jag borde verkligen lära mig hur man backar på ett bra sätt med såna där saker efter bilen. Jag ska i alla fall ha som mål att fundera på saken!

Sen är mitt allra största mål det här året att vara nöjd! Att vara nöjd med mig själv framför allt. Jag är extremt duktig på att hitta fel på mig själv, så i år ska jag halvera antalet fel jag hittar. Inte alltid det är så jädra roligt att umgås med gnälliga mej jämnt, så det där målet ska jag verkligen sätta som nr 1.

Jag lovar ge facit till år 2014 nästa nyår, men jag ska ta tillvara alla möjligheter det här året ger, och jag ska ge alla eventuella svårigheter en tuff match så att det blir ett helt fantastiskt år!

Titta på mig nu när jag drunknar!

I helgen som gick var minsta barnbarnet Ludde här. Han hade bestämt att han minsann skulle sova 2 nätter hos morfar och Marie. Det var inte så mycket en fråga, utan mer ett påstående när han började prata om att komma till oss. Det var så självklart för honom att vi skulle ha tid för honom, och vem kan säga nej till en sån liten charmör?

Hans föräldrar lämnade av honom till mig utanför mitt jobb. Han hade packat sin lilla ryggsäck och en kasse med leksaker. Han hade bråttom att få in sakerna i bilen och var snabbare än en vessla in i bilen. Han var så taggad för vår myshelg. Efter att ha sagt hejdå till mamma, pappa och storebror Moltas så startade resan mot vårt paradis Östa. Han pratade på i baksätet medan jag rattade bilen hemåt. Nåt av det första han sa var att han sagt åt Moltas och Wille att dom inte fick komma ut till Östa idag, för han behövde lugn och ro! Han sa det med en sån allvarlig ton och med ett sånt eftertryck i orden, så jag är helt säker på att han verkligen tyckte så oxå! Jag kunde inte låta bli att skratta åt vad han sa, kan tänka mig att det är sånt han ibland får höra av sina syskon. Han är ju trots allt några år yngre än dom, och ibland kanske det inte är så kul att ha en liten lillebror som pillar på allt.

Många roliga saker kommer ur hans mun, han är i den åldern där många funderingar och tankar snurrar runt. Han är nu 4 1/2 år gammal och klok som få. Jag bara älskar att ha små samtal med den där lilla filuren.

På lördagskvällen hade vi bestämt, eller Ludde hade bestämt att vi skulle bada tunna. Han hade inga badkläder med, men som han sa: Det går så bra att bada med bar rumpa, för han är så stor så han kissar inte i tunnan... längre.... hmm...

Han njöt i fulla drag, kunde knappt bärga sig tills det blev dags att hoppa i tunnan. Han hoppade runt på altanen i väntan på att vi skulle kunna hoppa i tunnan. Och jag kan säga, Ludde hoppade verkligen i tunnan, där var minsann inget försiktigt kliv i där inte! Han for runt i tunna med många goa skratt. Det hördes över hela stugbyn han ropade: TITTA NU NÄR JAG SKA DRUNKNA!

Han menade förstås att han skulle doppa huvudet, men hur vi än rättade honom så var det samma hojtande hela tiden om att: SE NU DÅ, JAG SKA DRUNKNA 3 GÅNGER TILL INNAN JAG HAR BADAT KLART!

Sicken sötnöt han är! Det var en trött och nöjd kille som somnade sen. 2 härliga dagar fick vi med Ludde, och nä, han drunkade inte, men jisses vad den grabben kan dyka i en liten tunna!