Undrar om jag kan få vägverket att betala mina stövlar?

Idag skulle jag åka och lämna tillbaks ett stycken barn till sina föräldrar. När jag ändå var iväg åt Västeråshållet tänkte jag passa på att köpa mig en ny symaskin samt möta upp Kärleken för en shoppingrunda i just Västerås. Han jobbar ju i Uppsala, men fortfarande trivs vi båda bäst med shopping i Västerås. 

Ludde och jag skulle pyssla ihop en tavla av våra skatter från skogen häromdagen. Jag ritade en stam och så fick han limma på löv och kottar så att det blev ett träd. Ludde var nog iofs mer intresserad av att trycka ut lim än att dekorera trädet. Men vad gör det, han trivdes och det gjorde jag oxå. Och tavlan blev väldigt fin.

Sen var det dags att göra lite mat åt honom innan han åkte hem, makaroner och korv stod på menyn. Eftersom köksbordet var ockuperat av just nämnda tavla som låg på torkning, samt lite stenar som Ludde tyckte passade fint att ha dekorerade med lim så fick jag försöka hitta nåt annat ställe för honom att sitta och äta vid. Vi har kategoriskt uteslutit för ungarna att dom får sitta i soffan och käka mat så det var ju uteslutet. Så vad gör man? Jo, då tar man kökspallen, och vips har man ett picknickbord för en liten Ludde att sitta vid. Han tyckte det var så bra att han fick ett alldeles eget barnbord att sitta vid. Jag fick det inte lika bekvämt när jag satt på golvet bredvid, men vad gör det om hundra år. Vi hade det så gemytligt ju. 

Ludde packades ut i bilen ihop med pyssel, packning och sist men inte minst en duxtvål. Jag hade beräknat tiden väl så att jag skulle hinna in till Västerås för att köpa mig min efterlängtade symaskin. Vad jag inte hade räknat med var att först låg en jädra traktor framför mig, och sen när jag närmade mig Sala så var där en bilkö som inte var nådig! 45 min tog det att ta sig 100 meter. Så jag insåg att symaskinsaffären skulle stänga innan jag skulle hinna in dit. Dessutom så blev jag hes på kuppen! Jag fick ju försöka hålla Ludde vaken oxå, kritisk tid på eftermiddagen för små grabbar. Jag sjöng en massa barnsånger och berättade sagor. I 45 minuter! Men vaken höll han sig i alla fall och på gott humör trots att det inte kan ha varit kul att vara 3 1/2 år och sitta i bilkö och stirra på en åker medan bilen sniglar sig fram! Duktiga Ludde. 

Så småningom kom jag i alla fall iväg till Västerås. Kärleken åker ju till Frankrike i helgen på tjänsteresa, så han skulle införskaffa sig lite nya kläder. Jag skulle inte ha nåt, bara vara med som smakråd. Men det slutar i alla fall med att jag hittade ett par så fina svarta höga stövlar, med lagom klack och så sköna så att mina fötter fröjdades av att stoppas i stövlarna för provning. Och vilken fin siluett jag fick, snygga vader osv. Det bara var nödvändigt att köpa dom! Jag hade legat sömnlös om jag inte köpt dom! Symaskinen var vips borta ur mitt minne, jag hade slutat gräma mig över att jag inte hann innan symaskinsaffären stängde så fort jag fick syn på skoaffären ju. Jag tänkte skicka krav på att vägverket ska betala mina nya stövlar, för det är ju faktiskt så att om dom inte hade haft vägarbeta i Sala, ja då hade jag ju kommit i tid till symaskinsaffären och inte haft det där trängande behovet av att trösta mig med att köpa dom där fina stövlarna. Men tjusiga är dom, och jag får så fruktansvärt vackra vader i dom, så kanske det var värt det i alla fall?!