Nu är isen borta

Nu är isen borta från älven och mina konståkningsdrömmar får skrinläggas ytterligare ett år. I år har jag inte ens tagit på mig skridskorna och försökt, skyller på en dålig rygg och en stukad fot.Förr om åren satt jag klistrad vid varje sändning av konståkning på tv, och var flitig på att försöka härma åkarna på vår lokala lilla damm i Svalöv.

 Dom som känner mig har säkert fått en insikt i att jag gärna skulle varit den där som skuttat runt på skridskorna i tv. Jag tyckte i alla fall att jag var den vassaste på isen på dammen i Svalöv, och den som säger emot mig tänker jag aldrig mer tala med! Nu var ju inte dammen så stor, men för min uppenbarelse som dansgudinna på skridskor var den alldeles tillräcklig. Mina många blåmärken om vintrarna kom från just den där igenfrusna dammen. Men herregud vad roligt vi ungar hade när vi kasade runt på våra skridskor, en ständig kamp för att erövra isen. Killarna ville ju spela ishockey, och vi tjejer ville bli den nya Katarina Witt. Flest av samma kön vann, i alla fall minns jag det så.

Nu ska jag lämna mina nostalgiska minnen åt sidan, och komma fram till kärnan i dagens lilla fundering. Jag minns ju nämligen en liten snutt på en urduktig kinesisk konståkerska, och hon hade verkligen en vacker dräkt. Jag satt och njöt av synen, och jag tror nästan att jag överförde hennes dans till minnen från dammen. Nu kan man väl knappast jämföra en professionell konståkerska med en tonårig skånska, men i mina tankar var det så för en väldigt kort stund. Men så gjorde hon nåt som fick mig att inse varför jag inte blev proffs. Hon gjorde nån sorts akrobatisk rörelse, ena benet rakt upp i luften så att hela kroppen sträcktes ut. Och det var då jag insåg! Jag skulle aldrig kunna ta på mig en sån där konståkningsdräkt, eller gympadräkt för den delen heller! Mina privata delar skulle inte hålla sig där dom borde hålla sig!

Jag skulle alltid oroa mig för att nån liten del av min kropp skulle krypa ur den där lilla dräkten, speciellt i spagat-sammanhang. För att jag skulle överhuvudtaget känna mig säker på att mitt underliv inte ville lufta sig en liten bit så skulle jag bli tvungen att bära heltäckande trikåer! Herregud, jag kan riktigt se framför mig hur kommentatorena skulle jubla. Försök själv stå i spagat i minimala trosor och få alla era privata delar att hålla sig innanför trosgränsen. Jag vill då inte utsätta publiken för den synen, så jag fortsätter drömma om min uteblivna karriär, och känner mig nöjd med att jag kände mig som en isprinsess när jag var 14 år gammal!