Ibland borde vuxna få bli barn

Ibland önskar jag att man inte måste bete sig så rationellt och vuxet, att man skulle kunna bli som liten igen. Tänk att få kunna lägga sig i affären och skrika och sparka på golvet, bara för att man vill. Eller kunna skratta okontrollerat, gråta utan anledning och tänk att få krypa upp i nåns knä, och bara borra in huvudet i famnen på den personen. Bara för att man vill.

Det fanns nån metod på 70-80-talet, nån sorts skrik man skulle göra i grupp. Säkert kostade det massor av pengar för att lära sig det, och det var säkert jätte-trendigt och med all säkerhet jättedyrt oxå. Jag minns att jag såg nåt program om just det där, att det skulle vara så befriande, och alla ens bekymmer och spänningar skulle försvinna. Där stod en massa människor i grupp, säkert en och annan i högt uppsatt position, som skrek i kör. Ledaren för gruppen gick runt och instruerade dom som han/hon inte tyckte hade tillräcklig inlevelse. Jag är helt övertygad om att det enda som försvann var deras pengar, för inte var såna kurser gratis. Det har i alla tider funnits olika sätt att handskas med problem, med själsliga bekymmer. Personer som har varit smarta nog att utnyttja andra människors behov att få tröst och hjälp. Det är klart att en del metoder har varit bra, men lika många metoder har säkert varit rena lurendrejeriet med andra ord. Det enda som vi människor egentligen skulle behöva är att få just tröst, en varm famn att krypa upp i. I värsta fall funkar en kudde oxå, bara man får omfamna nåt. Kanske jag ska starta en kurs? Jag kan ju bli rik på kuppen!

Vi vuxna borde inse, precis som barnen gör, att gråt är befriande ibland. Skratt på fel ställe likaså, det finns inga regler nämligen, det är ju vi som skapat dom här eventuella reglerna, så bort med dom. Det är befriande att sitta och skrocka av glädje alldeles för sig själv, prova så får ni se. Sätt på en rolig film som träning, läs en rolig historia. Eller för den delen, om det är gråt som behövs, sätt på en sorglig film och låt tårarna flöda. Det är bra träning till att få fram befrielse i sitt sinne.

Nä, fram för barnens sätt att handskas med ilska och ledsenhet, och även glädje. Har du nån gång sett barn som blivit ledset skjuta upp det tills dom kommer för sig själv? Eller har du sett nåt barn hålla inne med sitt skratt?? Nä, dom flest tar ju ut sin ilska eller glädje med en gång, lägger sig tex i affären och skriker, eller börjar tjuta för att inte dom får viljan fram. Men tänk så fort dom blir glada igen, inte lägger dom sina bekymmer på hög som vi vuxna gör. Nä, så fort nåt annat lockar så glöms det ledsna, så borde vi vuxna oxå göra. Ta itu med bekymmer med en gång, och inte spara så länge så att det blir omöjligt att bena upp vad som är ett egentligt bekymmer, och  vad som är en bagatell. Bagateller har ju en förmåga att växa om man inte tar itu med det.

Nä, fram för både gråt och skratt, när som helst på dygnet. Jag har bestämt mig för att göra som barn gör, gråta när jag vill, och skratta när som helst. Fast klart, lite vuxet sätt ska jag använda mig av. Inte tänker jag slänga mig på Maxi, bara för att just den varan jag vill ha har tagit slut. Eller skratta nån rätt upp i ansiktet, nä lite vuxenvett ska jag försöka plocka fram i alla fall.