Heminredning på en kvart.

Idag fick vi för oss att möblera om lite. Säkert var det promenaden efter jobbet som satte fart på orken och lusten att göra nåt vettigt! I vanliga fall när jag kommer hem landar min trötta kropp gärna i soffhörnan, och då försvinner min energi snabbare än nån hinner säga latmask!

Vi har, som dom flesta som känner mig vet, en ganska begränsad yta i våran lilla stuga. Mycket fönster som tar bort en del möbleringsmöjligheter, säkert beroende på att man ska kunna se Dalälven från vardagsrummet. Små sovrum som gör att det är nästan helt omöjligt att förändra möblernas placering. Det gör dock vår lilla stuga inte mindre älskad. Nåt får man ju offra för att bo i paradiset.

 Jag gillar heminredning, fast jag är långt ifrån nån Lulu Carter. Förr om åren, när jag bodde i ett stort hus så möblerade jag ganska ofta om. Jag älskade att dra runt möbler, och eftersom jag hade en övervåning oxå så blev det nästan alltid en förändring av hela huset när jag satte fart. Bokhyllor flyttades från övervåning till bottenvåning, soffor ändrade plats oftare än man hann spilla kaffe i dom. Och nästan alltid drog jag runt på dom otympliga möblerna själv. Inte hade jag tid att vänta till jag fick hjälp heller, nä, kvickt skulle det gå. Oftast började min ommöblering med att jag stod och såg på ett stökigt hem, och för att göra städning lite roligare så fick jag för mig att möblera om. Det kändes så mycket roligare att möblera om, för då kom all städning med på köpet på nåt sätt. För hur slarvig jag än kunde vara så ville jag inte sätta en dammig bokhylla på ett nytt ställe i huset, nä, nydammat skulle det vara.

Idag fick vi den geniala ide´n att svänga runt vår hörnsoffa. Och vips så hade vi ett nytt vardagsrum. Visserligen får fåtöljen stryka lite på foten då, för den får inte plats, men det känns som ett nytt rum. Och så passade vi på att svänga runt köksbordet oxå, ja nu har vi ett helt nytt hem! Och allt detta på bara en kvart! Städningen hoppade jag över, för Kärleken, han är så fin på att hålla ordning så det enda som behövdes var en snabb sväng med dammsugaren under soffan...


Sitter nu i mitt nya soffhörn och njuter av ett helt nytt vardagsrum/kök....
:-)

Ibland borde vuxna få bli barn

Ibland önskar jag att man inte måste bete sig så rationellt och vuxet, att man skulle kunna bli som liten igen. Tänk att få kunna lägga sig i affären och skrika och sparka på golvet, bara för att man vill. Eller kunna skratta okontrollerat, gråta utan anledning och tänk att få krypa upp i nåns knä, och bara borra in huvudet i famnen på den personen. Bara för att man vill.

Det fanns nån metod på 70-80-talet, nån sorts skrik man skulle göra i grupp. Säkert kostade det massor av pengar för att lära sig det, och det var säkert jätte-trendigt och med all säkerhet jättedyrt oxå. Jag minns att jag såg nåt program om just det där, att det skulle vara så befriande, och alla ens bekymmer och spänningar skulle försvinna. Där stod en massa människor i grupp, säkert en och annan i högt uppsatt position, som skrek i kör. Ledaren för gruppen gick runt och instruerade dom som han/hon inte tyckte hade tillräcklig inlevelse. Jag är helt övertygad om att det enda som försvann var deras pengar, för inte var såna kurser gratis. Det har i alla tider funnits olika sätt att handskas med problem, med själsliga bekymmer. Personer som har varit smarta nog att utnyttja andra människors behov att få tröst och hjälp. Det är klart att en del metoder har varit bra, men lika många metoder har säkert varit rena lurendrejeriet med andra ord. Det enda som vi människor egentligen skulle behöva är att få just tröst, en varm famn att krypa upp i. I värsta fall funkar en kudde oxå, bara man får omfamna nåt. Kanske jag ska starta en kurs? Jag kan ju bli rik på kuppen!

Vi vuxna borde inse, precis som barnen gör, att gråt är befriande ibland. Skratt på fel ställe likaså, det finns inga regler nämligen, det är ju vi som skapat dom här eventuella reglerna, så bort med dom. Det är befriande att sitta och skrocka av glädje alldeles för sig själv, prova så får ni se. Sätt på en rolig film som träning, läs en rolig historia. Eller för den delen, om det är gråt som behövs, sätt på en sorglig film och låt tårarna flöda. Det är bra träning till att få fram befrielse i sitt sinne.

Nä, fram för barnens sätt att handskas med ilska och ledsenhet, och även glädje. Har du nån gång sett barn som blivit ledset skjuta upp det tills dom kommer för sig själv? Eller har du sett nåt barn hålla inne med sitt skratt?? Nä, dom flest tar ju ut sin ilska eller glädje med en gång, lägger sig tex i affären och skriker, eller börjar tjuta för att inte dom får viljan fram. Men tänk så fort dom blir glada igen, inte lägger dom sina bekymmer på hög som vi vuxna gör. Nä, så fort nåt annat lockar så glöms det ledsna, så borde vi vuxna oxå göra. Ta itu med bekymmer med en gång, och inte spara så länge så att det blir omöjligt att bena upp vad som är ett egentligt bekymmer, och  vad som är en bagatell. Bagateller har ju en förmåga att växa om man inte tar itu med det.

Nä, fram för både gråt och skratt, när som helst på dygnet. Jag har bestämt mig för att göra som barn gör, gråta när jag vill, och skratta när som helst. Fast klart, lite vuxet sätt ska jag använda mig av. Inte tänker jag slänga mig på Maxi, bara för att just den varan jag vill ha har tagit slut. Eller skratta nån rätt upp i ansiktet, nä lite vuxenvett ska jag försöka plocka fram i alla fall.

Tillbaks bakom pennan

Jag har hållit mig borta från bloggen sen i höstas, vet faktiskt inte varför. Kanske beror det på brist på inspiration, kanske en dröm om en mer levande blogg, eller så har jag helt enkelt tappat stinget. Jag vet inte. Har nån gång under den här textlösa tiden försökt skriva, men nä, det har varit lögn i helvetet att få till nåt bra. Ibland sätter sugen in, och då vill jag genast skriva, men när jag sen sätter mig, ja då är hjärnan helt tom. Då ser jag bara ett tomt vitt "papper", om man nu kan kalla en dataskärm för ett tomt papper.

Men nu ska jag försöka plita ner några rader, börjar så smått få tillbaka min lust! O nä, jag har inte haft nån annan tappad lust än just till själva skrivandet, för den som eventuellt undrar! ;-)

Vad har då hänt sen sist? Jo, det har varit jul, och nyår och ja, en himla massa saker. Vilken ände ska jag börja i? Julen jobbade jag, första julen jag jobbat sen den där olyckliga julen 2003. Och det gick alldeles utmärkt. Jag hade julmys både innan och efter jul ändå med mina nära och kära, började fira redan i början av december med sonen och avslutade julfirandet med att .... ja, vad i hela fridens avslutade jag den med?? Att mitt minne är så kort, men om jag ska vara riktigt ärlig så är det faktiskt lite jul året om här, och i år  har jag medvetet låtit bli att plocka bort en av mina älskade tomtar. Får se hur länge den får stå innan det blir synpunkter på den! För övrigt firade vi lite med alla övriga december, även om det kändes lite vemodigt att inte få vara med ALLA mina älskade nära just på julafton.

Eller medvetet och medvetet! Nu ljög jag lite om tomten! Det var faktiskt så att lilla stackaren hade ramlat ner på golvet när jag plockade ner julsakerna i lådorna, och när jag väl fick syn på jultomten tyckte jag det var så synd om den så den fick stanna inne i stugvärmen istället för att puttas ner i en låda i ett kallt förråd! Eller kanske det mer var så att jag var lite bekväm av mig så jag lät den stå kvar inne istället för att flytta undan alla 567 miljoner saker som står framför jullådorna? Ja, vem vet, jag tänker inte avslöja vilket... gissa på ni!

Nu ska jag gå och ta mig en STOR kopp kaffe och bara njuta av solskenet, medan jag tränger undan alla tankar på att gympa framför TV:n med mitt nyinköpta träningsprogram.. ... ...