Jag har ett speciellt förhållande till musik. Användningsområdena är många och vissa saker klarar jag helt enkelt inte bra utan att lyssna på musik. Städning är en sån grej. Jag måste ha riktigt bra, trall och dansvänlig musik när jag städar. Det blir så mycket roligare och framförallt renare när jag har hög musik dånande i huset. Jag sjunger, dansar och dammar så förbaskat bra då. Det går undan och jag känner mig riktigt lycklig och fri, trots tråkiga sysslor.
Jag har några favoritartister, annars lyssnar jag på det mesta. Speciellt musik från 80-talet är jag galet förtjust i. Det finns inte någon musik som får igång mig som musik från min ljuva tonårstid. Så är det nog för dom flesta av oss. Musik som man lyssnat på i en tid då man var speciellt påverkbar, klart att man fastnar för den musiken.
Sen har jag ett par artister som betyder massor för mig, som sjunger rakt in i hjärtat. Artister som jag använt som en ventil för att få ut känslor ibland. När allt det sorgliga hände en gång i tiden, för snart 11 år sen, då var Eric Claptons röst det som fick mig att orka och kunna gå vidare. Jag spelade honom jämnt, speciellt när jag kände mig ledsen, eller kände att jag måste få ut det ledsna innan ungarna kom hem från skolan. Jag lyssnade, sjöng med, grät och faktiskt kändes det bättre efter att jag fått lyssna, sjunga med och gråta. Det var befriande. Nuförtiden kan jag lyssna på hans underbara röst och låtar utan att bli ledsen, jag behöver helt enkelt inte honom för att få ut det ledsna längre. Nu kan jag njuta av hans musik.
Sen har jag Sarah, den ljuvliga Sarah Brightman. Så långt borta från min älskade 80tals-musik man kan komma tror jag. Men så fruktansvärt bra! Jag har sedan många år tillbaka använt henne oxå som en ventil, hennes musik blir jag både glad och ledsen av. Så den har jag använt vid behov kan man säga. Den ena av hennes skivor för att bejaka mina lyckliga stunder och den andra för att få gråta lite, som omväxling till Erics musik. Hennes röst får mig att rysa av välbehag och för en stund inbilla mig att det är jag som sjunger så vackert. Tills jag skruvar ner volymen förstås och hör min egna, inte så fullt tonsäkra röst.
Nuförtiden använder jag inte skivor, utan jag har moderniserat mitt sätt att lyssna på musik. Numera är det Spotify som gäller. Jag har nu fått en ny favoritskiva av Sarah, Winter Symphony, den har jag lyssnat på hela dagen. Vilken härlig känsla jag fick när jag lyssnade på den samtidigt som jag putsade fönster idag. Julen är här snart, och jag känner en förväntan som jag aldrig trodde jag skulle få tillbaka efter den där julen för 11 år sen. Men förra årets juliga känsla, det verkar som om jag får den i år igen. Jag är så lycklig, och jag är helt övertygad om att jag kommer plåga mina nära och kära, mina arbetskollegor med den där musiken hela december nu. Så huka er, ni som känner mig, för jag har gett mig den på att kunna sjunga med i varje låt på den skivan. Hör ni nåt som kvittrar och låter ljuvligt kan det vara jag som lärt mig sjunga som Sarah!
