När jag började inom vården för 100 år sen, eller nä nu ljuger jag lite, för 30 år var det för att vara exakt, så var respekt för patienten det som var viktigast. Att få ge sin tid till den som behövde det, det var viktigt. Att det fanns tid för att jag skulle rulla håret på en tant, det var så självklart. Nu blev det väl inte så perfekt, jag som aldrig hållt en hårspole i min hand, men tanterna var nöjda bara man pysslade med dom och lyssnade på dom. Och jag kände att jag hade valt rätt i livet. Jobba med människor var min grej.
Efter ett antal år, närmare bestämt 17 år som undersköterska så insåg jag att jag ville bli sjuksköterska, jobbet som undersköterska hade ändrat sig lite och jag kände att det var dags för mig att ta ett steg vidare. Lyckligare än jag den där januaridagen när jag gick fram och fick mitt examensbevis, det har nog aldrig funnits! Jag var stolt, och jag var sjuksköterska!
Fortfarande var respekt och empati viktigt för mig, och det hjälpte mig många gånger den där första kaotiska tiden som nybakad sjuksköterska. Jag insåg att jag aldrig skulle bli fullärd sjuksköterska, att det fanns nåt varje dag att lära sig. Bara för att jag gått högskola så innebär inte det att jag automatiskt blir en bra sjuksköterska. Jag var fortfarande samma Marie, med den skillnaden att jag hade lite mer ansvar bara.
Jag skäms när jag tänker på hur jag ibland tänker, jag är inte mer än människa jag heller. Men jag försöker verkligen försöka förstå hur mina patienter fungerar. Och oftast misslyckas jag, som man ska, för jag kan aldrig krypa in i nån annans huvud och förstå fullt ut. Den dan jag påstår det, då hoppas jag att jag får sparken! Men det är min skyldighet att försöka sätta mig in i en patients situation! Jag får aldrig nånsin misstro eller nedvärdera nån. Då gör jag fel!
Att jag var så förbannat arg i helgen, det berodde på att nån misslyckats totalt med att försöka ha empati, med att lägga sina värderingar åt sidan. Därför var jag så arg! Men det stärker mig och mina andra kollegor tror jag att anstränga oss ännu mer, att vi blir mer lyhörda. Vi är ett bra team på jobbet, och det tänker vi fortsätta vara.
Förresten, här nedan är en text jag skrev för väldigt länge sen, när jag jobbade på en kirurgavdelning. Lite kul att jag har texten kvar, även om det är mycket punkter och kommatecken i den, för jag tror att min inställning till vårdandet är lika idag, så håll till godo, och ha överseende med mina punkter snälla ni!
Ångest
Så sitter man på jobb, hade sånär missat att jag skulle jobbat inatt, sett fel på schemat... *s*... Men en liten aning.. gjorde att jag ringde o kollade... o visst... en timme innan jag skulle börja, så.. ja.. fick jag PANIK:. hade ju sett ut min kväll, chatta o kanske spela lite... Är ju lite sådär speloman, spelar WoW, urkul... Men... mitt jobb, som jag då älskar måste skötas, så in i duschen, snabbt på med kläderna o ut i bilen...
Tyson.. min alldeles egna vovve, såg väl lite besviken ut, hade ju utlovat ett bad, med tillhörande matte i bikini för första gången i år, så.. men får väl ta en tur imorgon istället..
Väl på jobb, ja då är det hyfsat lugnt, jobbar som sjuksköterska.... såg framför mig en natt med kaffet i högsta hugg.. *skojar nu*... för.. det är väl ändå en nidbild... *s*.... Brukar ha fullt upp, så det kändes rätt avkopplande att bara ha 2 antibiotika att iordningställa.... förutom dom vanliga sysslorna då alltså...
Får rapport om en *gnällig* patient, o visst... stämde väl ganska bra... om man nu får använda det uttrycket... Tog dubbelt så lång tid som alla dom andra patienterna tillsammans när vi gick runt o tittade till dom på första *rundan*...Var det inte det ena så var det det andra... men.. utrustad med en ängels tålamod.. så lugnade vi självklart ner henne...
En timme senare, då ringer patienten, helt hysterisk... .. helt övertygad om att döden ska inträffa när som helst... Kan säga... efter att ha undersökt, hämtat lite medikamenter, lugnande såna då... för... det som var fel.. var just ÅNGEST... dödsångest... så kändes det plötsligt som om jag hade en plats på jorden... just att bara kunna sätta sig ner... prata o hålla handen... bättre än den pillan jag stoppade i henne... ... att kunna ha förmånen att för en gångs skull bara kunna sitta o hålla just handen... önskar att dom som bestämmer kunde se... vilken skillnad det gör att ha tid för patienterna... Hennes ångest.. klingade av.. dels av tabletten såklart.. o tror.. att det som gjorde mest nytta... var just... att det fanns nån där för henne... ..
Hon sover än... ska alldeles strax.. smyga in o se.. så hon har det ok.. lovade vara där för henne inatt.. ... älskar mitt jobb...skönt att vara behövd......
Kram ... den som orkar läsa...
