Titta på mig nu när jag drunknar!

I helgen som gick var minsta barnbarnet Ludde här. Han hade bestämt att han minsann skulle sova 2 nätter hos morfar och Marie. Det var inte så mycket en fråga, utan mer ett påstående när han började prata om att komma till oss. Det var så självklart för honom att vi skulle ha tid för honom, och vem kan säga nej till en sån liten charmör?

Hans föräldrar lämnade av honom till mig utanför mitt jobb. Han hade packat sin lilla ryggsäck och en kasse med leksaker. Han hade bråttom att få in sakerna i bilen och var snabbare än en vessla in i bilen. Han var så taggad för vår myshelg. Efter att ha sagt hejdå till mamma, pappa och storebror Moltas så startade resan mot vårt paradis Östa. Han pratade på i baksätet medan jag rattade bilen hemåt. Nåt av det första han sa var att han sagt åt Moltas och Wille att dom inte fick komma ut till Östa idag, för han behövde lugn och ro! Han sa det med en sån allvarlig ton och med ett sånt eftertryck i orden, så jag är helt säker på att han verkligen tyckte så oxå! Jag kunde inte låta bli att skratta åt vad han sa, kan tänka mig att det är sånt han ibland får höra av sina syskon. Han är ju trots allt några år yngre än dom, och ibland kanske det inte är så kul att ha en liten lillebror som pillar på allt.

Många roliga saker kommer ur hans mun, han är i den åldern där många funderingar och tankar snurrar runt. Han är nu 4 1/2 år gammal och klok som få. Jag bara älskar att ha små samtal med den där lilla filuren.

På lördagskvällen hade vi bestämt, eller Ludde hade bestämt att vi skulle bada tunna. Han hade inga badkläder med, men som han sa: Det går så bra att bada med bar rumpa, för han är så stor så han kissar inte i tunnan... längre.... hmm...

Han njöt i fulla drag, kunde knappt bärga sig tills det blev dags att hoppa i tunnan. Han hoppade runt på altanen i väntan på att vi skulle kunna hoppa i tunnan. Och jag kan säga, Ludde hoppade verkligen i tunnan, där var minsann inget försiktigt kliv i där inte! Han for runt i tunna med många goa skratt. Det hördes över hela stugbyn han ropade: TITTA NU NÄR JAG SKA DRUNKNA!

Han menade förstås att han skulle doppa huvudet, men hur vi än rättade honom så var det samma hojtande hela tiden om att: SE NU DÅ, JAG SKA DRUNKNA 3 GÅNGER TILL INNAN JAG HAR BADAT KLART!

Sicken sötnöt han är! Det var en trött och nöjd kille som somnade sen. 2 härliga dagar fick vi med Ludde, och nä, han drunkade inte, men jisses vad den grabben kan dyka i en liten tunna!

Alla helgons dag

I helgen har det varit Alla helgons dag. För många en tid av sorg och tankar på nära och kära som försvunnit ur tiden.

För mig var aldrig denna helg så viktig, jag visste inte riktigt vad den stod för. Hade inte direkt haft nån som dött i släkt eller vänskapskrets. Men för 10 år sen försvann 3 personer i min nära krets inom en period av 3 månader. Först ut var min farfar, han betydde så mycket för mig, och när han dog så blev det så tomt. Sen bara en månad senare dog min morfar. Han hade inte lika stor emotionell betydelse, men ändå var det min morfar. Begravningarna var tunga, men dom var båda gamla och deras tid var ute. Det var sorgligt att dom försvann ur mitt liv, men i minnet fanns dom kvar. Speciellt farfar.

Efter ytterligare en månad dog min sambo, mina barns pappa. Just på julafton. Det var ett hårt slag, fruktansvärd period. Jag tänker inte skriva mer om det nu, dom som känner mig vet vad som hände och viken sorg det var och ibland fortfarande är, speciellt för mina barn. Den begravningen var inte rolig alls, men den blev ljus och ett fint minne trots allt. Våra vänner gjorde det till ett fint minne.

Men, det var inte det jag skulle skriva om. Nä, den här helgen, Alla helgons helgen, en både ljus och mörk helg, allt beroende hur man mår. En tid att minnas sina nära och kära. En tid att tända ljus och minnas tillbaka.

Vi var igår på kyrkgården och tände ljus på kyrkogården. Det var på kvällen, lite dimmigt, och alla ljus som brann på alla gravarna, det var så sagolikt vackert. Jag kände både sorg och glädje. Men framför allt var det så vackert. Jag tror att det är viktigt att försöka minnas sånt som var glädje, det som var bra. Det är det som den här helgen betyder för mig. Att försöka ta tillvara det lyckliga, även om personerna som försvunnit ur ens liv inte finns i verkliga livet.

Jag har haft svårt att se det positiva med livet förr, har inte riktigt velat tänka på det. Har säkert inte orkat känna efter. Men nu när jag har ett fantastiskt liv med en underbar man och familj så kan jag tänka tillbaka och faktiskt oxå minnas tillbaka med glädje. Att gå där på en kyrkogård och känna tacksamhet och glädje trots allt, det är stort för mig. Jag känner tacksamhet för att jag fått mina två fina barn. Jag känner tacksamhet för att jag träffat en fin man igen, att hans familj tagit till mig till sina hjärtan.

Det är det som är grejen med Alla helgons helg för mig. Att minnas med tacksamhet.

Kitt vad kul det är att måla

Vi håller på att bygga en farstukvist. I alla fall tror jag att det är så det heter, en liten byggnad över ytterdörren. Med en liten bänk innanför, för det är mitt krav. Där ska jag sitta och njuta av livet och se ut över skogen, som omväxling till utsikten vi har på andra sidan som är mot vattnet.

Nu skrev jag att vi bygger, men jag menar förstås att Kärleken bygger och jag är mer ett sorts moraliskt stöd. Fast jag har faktiskt börjat göra lite nytta oxå, har tagit tag i penslar och annat som följer med när man bygger. I början var det jag som var förste penseltvättare, men nu är det minsann jag som oxå både målar och grejar.

Jag har idag för första gången nånsin kittat fönster. Det var meningen att vi bara skulle fylla i där det satt lite löst, men som vanligt blev jag ivrig och började peta bort det mesta av kittet, även det som satt rätt bra. Och tja, efter lite kludd, svärande och mer kludd på både mig och omgivningen så blev det faktiskt ganska bra. Fast, det slutade med att med allt mitt kluddande så tog tuben slut fortare än jag hann säga kitt, så vi fick fara in till Uppsala och inhandla en ny tub. Men vad gör det, jag älskar ju att shoppa, börjar även uppskatta byggvaruhus.

Jag har även målat lite, både gavlar och vedbod har fått smaka på penseln. Och japp, även där har jag kluddat. Spillt lite på både mig, väggar och mark. Men det går att rätta till. Med en liten pensel ska jag avsluta hela målningen med att gå omkring huset och fylla i rätt färg där jag råkat kludda på fel färg. Jag har nog en liten konstärlig ådra i mig i alla fall!

Jag älskar att strosa omkring hemma i gamla invanda kläder, urtvättade och fläckiga. Och vad passar då bättre än att hålla på att måla på semestern. Det spelar ingen roll att jag har fläckiga kläder då, för jag kan alltid skylla på att jag målar om nån skulle dyka upp. Dessutom ser det så himla arbetsamt ut att ha fläckiga kläder, jag kan med gott samvete slappa, för det ser ändå ut som om jag har jobbat häcken av mig! Härliga sommar!

Arg!!!!

Jag har i två dagar nu varit så förbannat arg, så arg så att jag sett rött! Jag ältar det och jag tjatar om det på jobbet, inte lika mycket hemma för det handlar om mitt jobb. Och då kan jag inte vräka ur mig allt, för det finns ju tystnadsplikt.

När jag började inom vården för 100 år sen, eller nä nu ljuger jag lite, för 30 år var det för att vara exakt, så var respekt för patienten det som var viktigast. Att få ge sin tid till den som behövde det, det var viktigt. Att det fanns tid för att jag skulle rulla håret på en tant, det var så självklart. Nu blev det väl inte så perfekt, jag som aldrig hållt en hårspole i min hand, men tanterna var nöjda bara man pysslade med dom och lyssnade på dom. Och jag kände att jag hade valt rätt i livet. Jobba med människor var min grej.

Efter ett antal år, närmare bestämt 17 år som undersköterska så insåg jag att jag ville bli sjuksköterska, jobbet som undersköterska hade ändrat sig lite och jag kände att det var dags för mig att ta ett steg vidare. Lyckligare än jag den där januaridagen när jag gick fram och fick mitt examensbevis, det har nog aldrig funnits! Jag var stolt, och jag var sjuksköterska!


Fortfarande var respekt och empati viktigt för mig, och det hjälpte mig många gånger den där första kaotiska tiden som nybakad sjuksköterska. Jag insåg att jag aldrig skulle bli fullärd sjuksköterska, att det fanns nåt varje dag att lära sig. Bara för att jag gått högskola så innebär inte det att jag automatiskt blir en bra sjuksköterska. Jag var fortfarande samma Marie, med den skillnaden att jag hade lite mer ansvar bara.

Jag skäms när jag tänker på hur jag ibland tänker, jag är inte mer än människa jag heller. Men jag försöker verkligen försöka förstå hur mina patienter fungerar. Och oftast misslyckas jag, som man ska, för jag kan aldrig krypa in i nån annans huvud och förstå fullt ut. Den dan jag påstår det, då hoppas jag att jag får sparken! Men det är min skyldighet att försöka sätta mig in i en patients situation! Jag får aldrig nånsin misstro eller nedvärdera nån. Då gör jag fel!

Att jag var så förbannat arg i helgen, det berodde på att nån misslyckats totalt med att försöka ha empati, med att lägga sina värderingar åt sidan. Därför var jag så arg! Men det stärker mig och mina andra kollegor tror jag att anstränga oss ännu mer, att vi blir mer lyhörda. Vi är ett bra team på jobbet, och det tänker vi fortsätta vara.

Förresten, här nedan är en text jag skrev för väldigt länge sen, när jag jobbade på en kirurgavdelning. Lite kul att jag har texten kvar, även om det är mycket punkter och kommatecken i den, för jag tror att min inställning till vårdandet är lika idag, så håll till godo, och ha överseende med mina punkter snälla ni!

Ångest

Så sitter man på jobb, hade sånär missat att jag skulle jobbat inatt, sett fel på schemat... *s*... Men en liten aning.. gjorde att jag ringde o kollade... o visst... en timme innan jag skulle börja, så.. ja.. fick jag PANIK:. hade ju sett ut min kväll, chatta o kanske spela lite... Är ju lite sådär speloman, spelar WoW, urkul... Men... mitt jobb, som jag då älskar måste skötas, så in i duschen, snabbt på med kläderna o ut i bilen...

Tyson.. min alldeles egna vovve, såg väl lite besviken ut, hade ju utlovat ett bad, med tillhörande matte i bikini för första gången i år, så.. men får väl ta en tur imorgon istället..

Väl på jobb, ja då är det hyfsat lugnt, jobbar som sjuksköterska.... såg framför mig en natt med kaffet i högsta hugg.. *skojar nu*... för.. det är väl ändå en nidbild... *s*.... Brukar ha fullt upp, så det kändes rätt avkopplande att bara ha 2 antibiotika att iordningställa.... förutom dom vanliga sysslorna då alltså...

Får rapport om en *gnällig* patient, o visst... stämde väl ganska bra... om man nu får använda det uttrycket... Tog dubbelt så lång tid som alla dom andra patienterna tillsammans när vi gick runt o tittade till dom på första *rundan*...Var det inte det ena så var det det andra... men.. utrustad med en ängels tålamod.. så lugnade vi självklart ner henne...

En timme senare, då ringer patienten, helt hysterisk... .. helt övertygad om att döden ska inträffa när som helst... Kan säga... efter att ha undersökt, hämtat lite medikamenter, lugnande såna då... för... det som var fel.. var just ÅNGEST... dödsångest... så kändes det plötsligt som om jag hade en plats på jorden... just att bara kunna sätta sig ner... prata o hålla handen... bättre än den pillan jag stoppade i henne... ... att kunna ha förmånen att för en gångs skull bara kunna sitta o hålla just handen... önskar att dom som bestämmer kunde se... vilken skillnad det gör att ha tid för patienterna... Hennes ångest.. klingade av.. dels av tabletten såklart.. o tror.. att det som gjorde mest nytta... var just... att det fanns nån där för henne... ..

Hon sover än... ska alldeles strax.. smyga in o se.. så hon har det ok.. lovade vara där för henne inatt.. ... älskar mitt jobb...skönt att vara behövd......

Kram ... den som orkar läsa...

   "

Man ska ha husvagn....

Man ska ha husvagn, tra la la la....

Så lät det när Galenskaparna och After Shave var som mest populär, och vi skrattade åt hur husvagnsfolket klädde sig i likadana träningsoveraller. Själv är jag uppväxt i en familj där den största styggelsen var att ha husvagn. Nä, riktig camping var tält, därmed basta! Fast för det mesta var våra semestrar hyrda stugor lite varstans i Sverige.

Nu har jag och Kärleken  blivit med husvagn. Vi har velat i några år, och fast det mest är Kärleken som börjat titta på husvagnar när säsongen börjar så har jag smittats av lusten att ha husvagn. Kärleken har haft husvagn förr, fast för mig är det helt nytt. Det ska bli så spännande och kul att testa på campinglivet tycker jag. Och likadana träningsoveraller måste vi ju bara köpa! Jag vill ha rosa, men där säger han ett bestämt NEJ!!

Vi har lite olika sätt att förhålla oss till köpet av vagnen, jag är mer intresserad av det visuella, som gardiner och plasttallrikar. Han tittar mest på backspeglar, husvagnslås och annat skit. Sånt som inte jag bryr mig om ett endaste dugg! Vi får hem vagnen i veckan och jag längtar redan efter att kunna köpa dukar, tallrikar, servetter, muggar och framförallt nya ljuslyktor och fleecefiltar. Jag riktigt frossar i hemsidor med såna inredningsdetaljer. Ser framför mig hur jag fyller vår vagn med allsköns dekorativa saker! Jag drömmer mig bort bland plastblommor och annat som man måste bara ha!

Men som Kärleken så förnuftigt påminner mig om, man får tydligen inte packa hur tungt som helst! Man kan få böter då! Fast jag har en plan: Jag ska köpa på mig några lyxiga chokladaskar och bjuda eventuella poliser på om vi riskerar böter för överlast, och jag är nästan helt säker på att jag med min charm ska slippa böter. Det gäller bara att övertala Kärleken om att det går att överlasta oxå. Men där tror jag oxå att jag kanske kan charma mig till att få fylla vagnen med ALLT jag vill ha med på våra små turer! Eller hur?

Jag är kär!

Jag är kär, inte den där himlastormande kärleken som bara kommer över en, utan en kärlek som har vuxit sig fram. Allt började en vinterdag i februari, eller kanske var det januari. Jag minns inte så noga, tiden har bara sprungit förbi sen vi sågs första gången!

Det var en sen eftermiddag, jag var på väg hem från jobbet och så plötsligt fick jag syn på den vackraste siluett jag nånsin sett. En härligt fulländad kropp som stod stilla mitt i vägrenen, med gnistrande snö omkring dig var du det vackraste jag nånsin sett. Men lika snabbt som jag fått syn på dig, lika snabbt försvann du ur min åsyn. Jag fick nästan för mig att jag inbillat mig saker och ting.

Varje dag sen den dagen har jag spanat efter dig, ibland har jag skymtat dig, men ibland så har du inte funnits där, eller kanske har jag distraherats av annat så att jag missat dig. Du har funnits i mina tankar dag och natt, jag har haft svårt att släppa tanken på att vi hör ihop! Lika len och mjuk som dina former är, lika hård har jag föreställt mig att du kan kännas under mina händer. Ibland har jag råstirrat efter dig, och ibland har jag lite mer försynt försökt tråna efter dig. Nästan som om vi vore tonåringar har det känts, för jag vet att du innerst inne blivit lika förtjust i mig också. Annars hade du nog svärmat med nån annan i vårnatten, men nä, du har valt att stå stolt kvar och locka fram mina växande känslor för dig.

Kärleken jag är gift med, han som jag älskar att dela mitt liv med har varit väldigt förstående, inte dömande eller nedlåtande på nåt sätt. Han har accepterat att det finns ytterligare en figur i mitt liv. Han hjälpte till och med till att bjuda in dig igår, när jag äntligen tog mod till mig att stanna till där du stod. Lite fånigt kändes det, men när du väl kom in i vår stuga kändes det så naturligt. Jag ordnade skumbad åt dig, och du lät mig skrubba dig alldeles ren och fin. Kärleken skakade väl lite på huvudet åt min förtjusning, men när du väl ren och välskrubbad låg framför mig på golvet så höll han med mig om att du var en alldeles osedvanligt vacker sten. En sten som jag ska försöka pryda med nån fin liten målning eller text. Du och jag kommer ägna många år tillsammans, och jag vet att Kärleken kommer tycka precis lika mycket om dig som jag redan gör.

Sommarkänsla

I morse steg jag upp kl halv sex efter en natt med inte så värst mycket sömn. Många tankar som snurrar och mycket oro som finns just nu. Men jobba måste jag ju lik förbannat, och för att inte mina kollegor ska må dåligt så bör jag duscha lite innan jag åker och jobbar. Jag hoppade nämligen över duschandet igår kväll, slarvmaja där!

Det är väl inget konstigt säger ni! Nej, i vanliga fall är det ju inte det, Men just nu är vår varmvattenberedare sönder så det krävs lite planering för att hålla sig vacker och fräsch. Nu har vi lyckan att ha världens bästa grannar, som snällt låter oss låna bekvämlighetsinrättningarna i deras stuga. Såna grannar ska man vara rädd om! Så i morse krängde jag på mig min fina röda morgonrock och steppade i mina älskade rosa foppa-tofflor och steg ut i en helt trolsk omgivning. Vi bor ju i skogen, och med dimman som var imorse så kändes det som om jag var med i en John Bauer-saga. Så vackert, och även om det var nollgradigt så kändes det som en alldeles underbar sommarmorgon, en sån där underbar morgon då daggen ännu inte lämnat marken och dimman ligger tät längs marken. Jag kände ingen vinterkyla, kände endast sommarkänsla!

Ska jag vara riktigt ärlig så duschar jag inte varje morgon, det är jag alldeles för lat för. Jag skulle förlora minst 10 minuters sömn om jag skulle duscha på morgonen, och den som känner mig vet att jag prioriterar min skönhetssömn. Jag hatar dessutom att kliva upp ur en varm säng, och huttrande försöka känna mig hurtig när jag springer dom få stegen till badrummet för att slänga mig i en strilande dusch. Då är det bättre tycker jag att duscha precis innan läggdags på kvällen. Att känna hur min fräscha och rena kropp slänger sig i sängen och drar täcket tätt intill kroppen, det är så jäkla skönt! Det blir liksom omvänt mot morgonduschen.

Imorgon kväll ska jag gå in till våra fina grannar och fixa till så att det ser fint och rent ut hos dom, se så jag inte har lämnat kvar halva min kalufs i golvbrunnen. För ikväll kommer nämligen reservdelar hem till varmvattenberedaren så min fina upplevelse från imorse blev nog bara en engångsupplevelse. Men det spelar ingen roll, för jag minns smaken av sommar jag fick av den vackra promenaden idag.

Det gör ont

Hur ska jag få dig att förstå? Hur ska jag nånsin sluta känna den skärande, svidande smärtan när du ber mig dra åt helvete? Hur ska jag nånsin kunna förstå hur du väljer bort mig? Hur ska jag nånsin kunna sluta känna en obeskrivlig sorg över att du inte vill vara en del av mig?

Det gör så ont, jag vet att det är själviskt att tänka på min smärta när du förmodligen mår ännu sämre än mig. Men lik förbannat gör det ont. Det gör ont att jag inte kan hjälpa dig. Det gör ont att inte kunna ta dig i min famn som när du var liten och bara blåsa bort din smärta. Jag vet att du kommer tillbaka, i alla fall hoppas jag på det. Precis som du gjort dom andra miljoner gångerna du bett mig fara åt helvete och sagt att du hatar mig. Om jag bara kunde förstå, om jag bara kunde få dig att må bra!

Men älskade unge, jag kan inte ta bort din smärta. Jag kan inte ordna upp ditt liv, jag kan bara finnas där, även när du inte vill ha mig i ditt liv.

Jag älskar dig, det är väl därför det gör så förbannat ont!

I min bil

I min bil kan jag bli vem jag vill!

Jag älskar min bil, jag älskar att köra min bil med musik på hög volym sjungandes med i låtarna som spelas. O låtarna som spelas har jag själv valt ut, med stor omsorg har jag valt ut musik som betyder nåt för mig, eller som får mig att bli glad/ledsen/sorgsen/nostalgisk/dansant, ja i princip alla sinnestämningar är representerade i vad jag spelar.

Jag förstår mig inte riktigt på spotify, eller om jag ska vara ärlig så har jag inte tålamod att använda spotify eftersom jag bor på ett ställe med tveksam uppkoppling mot internet. Så då väljer jag att skylla på okunskap hellre än min otålighet. Därför har jag valt att ha musik i min mobil som jag sen spelar upp i min bil. O gissa min lycka när jag nu med en sprillans ny bil kan streama musik via bluetooth. Det är total lycka för mig!

Jag har ungefär en halvtimmes väg till mitt jobb, det innebär en hel timmes förvandling av mig själv varje dag. För när jag kliver in i min bil och sätter på musiken så förvandlas jag!

Vissa dagar är jag vampen Marie, den där tjejen som står och åmar mig i en tight klänning, eller ännu hellre silvriga korta shorts och urringad top. Den där som sjunger "Hot Stuff" eller "I dont feel like dancing" eller nån annan medryckande sång. Ibland är jag hårdrockstjejen Marie, som står med svart kort kjol och rufsigt hår och sjunger med i Rammsteins låtar, jisses vad jag lever upp då! Jag känner hur jag förvandlas och bara älskar känslan av att bli så där mysigt tuff! "Du Hast! !!!!

En del dagar är jag klämkäck och spelar "vill ha dig i mörkret hos mig", med cerisrosa läppar och stora öronhänge minns jag tillbaka på mitt glada åttiotal, herregud vilken bra musik som gjorde då! Yazoo, kom tillbaka, allt är förlåtet!

Jag älskar att sjunga med i låtarna, min favorit just nu är "chop chop song" med Cher, tror nog jag skulle göra succe på Cinderella i karaoken med den, jag erkänner mer än gärna att jag sjunger bättre än Cher, i alla fall tills jag skruvat ner volymen, för inuti min hjärna så är den låten bara som gjord för mig!

Jag är den sexigaste, snyggaste, sötaste, häftigaste och känsligaste Renault Clio-ägarinnan på denna sidan av Heby, i alla fall känns det så när jag sitter i min bil!

Så ser ni nån röd liten Clio fara omkring med en snygg brud, ja då är det förmodligen jag, vinka lite så lovar jag vinka tillbaka!

Nytt år, nya tag

Jag har inte varit så flitig på att skriva i december, har haft fullt upp med sjukdomar och en massa känslor. Förmodligen hänger det där ihop, för jag var ordentligt knockad av influensa, astma och annat skräp, vilket gjorde mig så mycket känsligare för alla julkänslor. Eller kanske det var tvärtom? Alla julkänslor gjorde mig mer mottaglig för infektioner? Vem vet, och det är inte viktigt heller, för nu är jag på gång igen. Har bara en liten släng av min astma kvar, och den är under kontroll.

För den som inte känner mig låter säkert det här konstigt. Att julen ska påverka en människa så mycket. Men för mig och mina barn är julen väldigt tveeggad, julglädje varvas med sorg och påminnelser om julen för 9 år sen. I år har jag för första gången känt en uppriktig glädje över julen, samtidigt som jag också har varit väldigt sorgsen. Jag tror själv att jag har börjat kunna sortera mina känslor så att jag kan börja släppa fram lite sorg. Äntligen efter alla år!

För nio år sen på lillejulafton försvann barnens pappa, fast vi visste inte det egentligen förrän på julaftons morgon då vi upptäckte att han var försvunnen. Våra julaftnar brukade börja med att vi klädde granen efter en mysig julmorgon, men den här fick börja med telefonsamtal till polisen. Jag minns än idag hur jag tillsammans med ungarna klädde granen, jag ville ju att det skulle vara som vanligt, för han skulle ju hittas snart och vi skulle kunna fira jul som vanligt. Med en klump i magen och med ett låtsat glatt humör förberedde jag vår julafton. Svärfar och svärmor skulle komma senare, och jag minns hur jag satt framför den klädda granen och slog in dom sista julklapparna. Dom som skulle ges till Paul.

Hela tiden hade jag telefonkontakt med polisen, och när kl var halv två tror jag så fick vi beskedet att han hittats död. Jag minns än idag mina barns skrik! Jag kommer aldrig glömma det! Väldigt gulliga poliser kom hem till oss, minns hur en av dom satt på pallen jag använt för att hänga upp sista kulan i granen med vår katt Gustaf i famnen. Jag satt mellan mina barn i vår soffa när dom berättade hur han hittats. Jag har aldrig frusit så mycket i hela mitt liv, kan än idag minnas hur kall jag var, inga tröjor i världen kunde få mig varm.

På våra barns önskan så kom prästen hem till oss, vi hade tur att det var den lokala prästen Pia som hade jour. Vilken underbar präst! Hon hjälpte oss att prata, hon hjälpte oss med en del av våra kaosartade känslor. Vi fick också besök av Pauls föräldrar och den ena systern med make. Det kändes skönt att samla dom närmaste omkring oss. Vi firade väl nån sorts julafton i alla fall, mina svärföräldrar, våra barn och jag. Vi delade ut julklappar även till Paul, dom la vi i en hög för sig själv. För oss fanns han fortfarande.

Jularna härefter har aldrig varit som förr! Fast denna julen har det börjat lossna lite för mig, och jag hoppas för mina barn också. Jag satt och höll igen tårarna när Kalla Anka sändes på TV, inte tårar av sorg, utan tårar av glädje höll på att tränga fram. Även juldagen hade jag en sån stund, när jag såg nån fånig julfilm så började tårarna rinna ner längs kinderna. Kärleken undrade vad som stod på, och jag bara snyftade fram att jag kände mig så lycklig. Äntligen efter alla år kunde jag känna nån form av julkänsla. Jag älskar julen, men sen det här hände har jag varit som en robot när det blir jul, gjort saker för att det måste göras, inte av julglädje. Men nu är jag på gång igen, så akta er mina närmaste, nu blir nästa jul magisk!