Man ska ha husvagn....

Man ska ha husvagn, tra la la la....

Så lät det när Galenskaparna och After Shave var som mest populär, och vi skrattade åt hur husvagnsfolket klädde sig i likadana träningsoveraller. Själv är jag uppväxt i en familj där den största styggelsen var att ha husvagn. Nä, riktig camping var tält, därmed basta! Fast för det mesta var våra semestrar hyrda stugor lite varstans i Sverige.

Nu har jag och Kärleken  blivit med husvagn. Vi har velat i några år, och fast det mest är Kärleken som börjat titta på husvagnar när säsongen börjar så har jag smittats av lusten att ha husvagn. Kärleken har haft husvagn förr, fast för mig är det helt nytt. Det ska bli så spännande och kul att testa på campinglivet tycker jag. Och likadana träningsoveraller måste vi ju bara köpa! Jag vill ha rosa, men där säger han ett bestämt NEJ!!

Vi har lite olika sätt att förhålla oss till köpet av vagnen, jag är mer intresserad av det visuella, som gardiner och plasttallrikar. Han tittar mest på backspeglar, husvagnslås och annat skit. Sånt som inte jag bryr mig om ett endaste dugg! Vi får hem vagnen i veckan och jag längtar redan efter att kunna köpa dukar, tallrikar, servetter, muggar och framförallt nya ljuslyktor och fleecefiltar. Jag riktigt frossar i hemsidor med såna inredningsdetaljer. Ser framför mig hur jag fyller vår vagn med allsköns dekorativa saker! Jag drömmer mig bort bland plastblommor och annat som man måste bara ha!

Men som Kärleken så förnuftigt påminner mig om, man får tydligen inte packa hur tungt som helst! Man kan få böter då! Fast jag har en plan: Jag ska köpa på mig några lyxiga chokladaskar och bjuda eventuella poliser på om vi riskerar böter för överlast, och jag är nästan helt säker på att jag med min charm ska slippa böter. Det gäller bara att övertala Kärleken om att det går att överlasta oxå. Men där tror jag oxå att jag kanske kan charma mig till att få fylla vagnen med ALLT jag vill ha med på våra små turer! Eller hur?

Jag är kär!

Jag är kär, inte den där himlastormande kärleken som bara kommer över en, utan en kärlek som har vuxit sig fram. Allt började en vinterdag i februari, eller kanske var det januari. Jag minns inte så noga, tiden har bara sprungit förbi sen vi sågs första gången!

Det var en sen eftermiddag, jag var på väg hem från jobbet och så plötsligt fick jag syn på den vackraste siluett jag nånsin sett. En härligt fulländad kropp som stod stilla mitt i vägrenen, med gnistrande snö omkring dig var du det vackraste jag nånsin sett. Men lika snabbt som jag fått syn på dig, lika snabbt försvann du ur min åsyn. Jag fick nästan för mig att jag inbillat mig saker och ting.

Varje dag sen den dagen har jag spanat efter dig, ibland har jag skymtat dig, men ibland så har du inte funnits där, eller kanske har jag distraherats av annat så att jag missat dig. Du har funnits i mina tankar dag och natt, jag har haft svårt att släppa tanken på att vi hör ihop! Lika len och mjuk som dina former är, lika hård har jag föreställt mig att du kan kännas under mina händer. Ibland har jag råstirrat efter dig, och ibland har jag lite mer försynt försökt tråna efter dig. Nästan som om vi vore tonåringar har det känts, för jag vet att du innerst inne blivit lika förtjust i mig också. Annars hade du nog svärmat med nån annan i vårnatten, men nä, du har valt att stå stolt kvar och locka fram mina växande känslor för dig.

Kärleken jag är gift med, han som jag älskar att dela mitt liv med har varit väldigt förstående, inte dömande eller nedlåtande på nåt sätt. Han har accepterat att det finns ytterligare en figur i mitt liv. Han hjälpte till och med till att bjuda in dig igår, när jag äntligen tog mod till mig att stanna till där du stod. Lite fånigt kändes det, men när du väl kom in i vår stuga kändes det så naturligt. Jag ordnade skumbad åt dig, och du lät mig skrubba dig alldeles ren och fin. Kärleken skakade väl lite på huvudet åt min förtjusning, men när du väl ren och välskrubbad låg framför mig på golvet så höll han med mig om att du var en alldeles osedvanligt vacker sten. En sten som jag ska försöka pryda med nån fin liten målning eller text. Du och jag kommer ägna många år tillsammans, och jag vet att Kärleken kommer tycka precis lika mycket om dig som jag redan gör.

Sommarkänsla

I morse steg jag upp kl halv sex efter en natt med inte så värst mycket sömn. Många tankar som snurrar och mycket oro som finns just nu. Men jobba måste jag ju lik förbannat, och för att inte mina kollegor ska må dåligt så bör jag duscha lite innan jag åker och jobbar. Jag hoppade nämligen över duschandet igår kväll, slarvmaja där!

Det är väl inget konstigt säger ni! Nej, i vanliga fall är det ju inte det, Men just nu är vår varmvattenberedare sönder så det krävs lite planering för att hålla sig vacker och fräsch. Nu har vi lyckan att ha världens bästa grannar, som snällt låter oss låna bekvämlighetsinrättningarna i deras stuga. Såna grannar ska man vara rädd om! Så i morse krängde jag på mig min fina röda morgonrock och steppade i mina älskade rosa foppa-tofflor och steg ut i en helt trolsk omgivning. Vi bor ju i skogen, och med dimman som var imorse så kändes det som om jag var med i en John Bauer-saga. Så vackert, och även om det var nollgradigt så kändes det som en alldeles underbar sommarmorgon, en sån där underbar morgon då daggen ännu inte lämnat marken och dimman ligger tät längs marken. Jag kände ingen vinterkyla, kände endast sommarkänsla!

Ska jag vara riktigt ärlig så duschar jag inte varje morgon, det är jag alldeles för lat för. Jag skulle förlora minst 10 minuters sömn om jag skulle duscha på morgonen, och den som känner mig vet att jag prioriterar min skönhetssömn. Jag hatar dessutom att kliva upp ur en varm säng, och huttrande försöka känna mig hurtig när jag springer dom få stegen till badrummet för att slänga mig i en strilande dusch. Då är det bättre tycker jag att duscha precis innan läggdags på kvällen. Att känna hur min fräscha och rena kropp slänger sig i sängen och drar täcket tätt intill kroppen, det är så jäkla skönt! Det blir liksom omvänt mot morgonduschen.

Imorgon kväll ska jag gå in till våra fina grannar och fixa till så att det ser fint och rent ut hos dom, se så jag inte har lämnat kvar halva min kalufs i golvbrunnen. För ikväll kommer nämligen reservdelar hem till varmvattenberedaren så min fina upplevelse från imorse blev nog bara en engångsupplevelse. Men det spelar ingen roll, för jag minns smaken av sommar jag fick av den vackra promenaden idag.

Det gör ont

Hur ska jag få dig att förstå? Hur ska jag nånsin sluta känna den skärande, svidande smärtan när du ber mig dra åt helvete? Hur ska jag nånsin kunna förstå hur du väljer bort mig? Hur ska jag nånsin kunna sluta känna en obeskrivlig sorg över att du inte vill vara en del av mig?

Det gör så ont, jag vet att det är själviskt att tänka på min smärta när du förmodligen mår ännu sämre än mig. Men lik förbannat gör det ont. Det gör ont att jag inte kan hjälpa dig. Det gör ont att inte kunna ta dig i min famn som när du var liten och bara blåsa bort din smärta. Jag vet att du kommer tillbaka, i alla fall hoppas jag på det. Precis som du gjort dom andra miljoner gångerna du bett mig fara åt helvete och sagt att du hatar mig. Om jag bara kunde förstå, om jag bara kunde få dig att må bra!

Men älskade unge, jag kan inte ta bort din smärta. Jag kan inte ordna upp ditt liv, jag kan bara finnas där, även när du inte vill ha mig i ditt liv.

Jag älskar dig, det är väl därför det gör så förbannat ont!

I min bil

I min bil kan jag bli vem jag vill!

Jag älskar min bil, jag älskar att köra min bil med musik på hög volym sjungandes med i låtarna som spelas. O låtarna som spelas har jag själv valt ut, med stor omsorg har jag valt ut musik som betyder nåt för mig, eller som får mig att bli glad/ledsen/sorgsen/nostalgisk/dansant, ja i princip alla sinnestämningar är representerade i vad jag spelar.

Jag förstår mig inte riktigt på spotify, eller om jag ska vara ärlig så har jag inte tålamod att använda spotify eftersom jag bor på ett ställe med tveksam uppkoppling mot internet. Så då väljer jag att skylla på okunskap hellre än min otålighet. Därför har jag valt att ha musik i min mobil som jag sen spelar upp i min bil. O gissa min lycka när jag nu med en sprillans ny bil kan streama musik via bluetooth. Det är total lycka för mig!

Jag har ungefär en halvtimmes väg till mitt jobb, det innebär en hel timmes förvandling av mig själv varje dag. För när jag kliver in i min bil och sätter på musiken så förvandlas jag!

Vissa dagar är jag vampen Marie, den där tjejen som står och åmar mig i en tight klänning, eller ännu hellre silvriga korta shorts och urringad top. Den där som sjunger "Hot Stuff" eller "I dont feel like dancing" eller nån annan medryckande sång. Ibland är jag hårdrockstjejen Marie, som står med svart kort kjol och rufsigt hår och sjunger med i Rammsteins låtar, jisses vad jag lever upp då! Jag känner hur jag förvandlas och bara älskar känslan av att bli så där mysigt tuff! "Du Hast! !!!!

En del dagar är jag klämkäck och spelar "vill ha dig i mörkret hos mig", med cerisrosa läppar och stora öronhänge minns jag tillbaka på mitt glada åttiotal, herregud vilken bra musik som gjorde då! Yazoo, kom tillbaka, allt är förlåtet!

Jag älskar att sjunga med i låtarna, min favorit just nu är "chop chop song" med Cher, tror nog jag skulle göra succe på Cinderella i karaoken med den, jag erkänner mer än gärna att jag sjunger bättre än Cher, i alla fall tills jag skruvat ner volymen, för inuti min hjärna så är den låten bara som gjord för mig!

Jag är den sexigaste, snyggaste, sötaste, häftigaste och känsligaste Renault Clio-ägarinnan på denna sidan av Heby, i alla fall känns det så när jag sitter i min bil!

Så ser ni nån röd liten Clio fara omkring med en snygg brud, ja då är det förmodligen jag, vinka lite så lovar jag vinka tillbaka!

Nytt år, nya tag

Jag har inte varit så flitig på att skriva i december, har haft fullt upp med sjukdomar och en massa känslor. Förmodligen hänger det där ihop, för jag var ordentligt knockad av influensa, astma och annat skräp, vilket gjorde mig så mycket känsligare för alla julkänslor. Eller kanske det var tvärtom? Alla julkänslor gjorde mig mer mottaglig för infektioner? Vem vet, och det är inte viktigt heller, för nu är jag på gång igen. Har bara en liten släng av min astma kvar, och den är under kontroll.

För den som inte känner mig låter säkert det här konstigt. Att julen ska påverka en människa så mycket. Men för mig och mina barn är julen väldigt tveeggad, julglädje varvas med sorg och påminnelser om julen för 9 år sen. I år har jag för första gången känt en uppriktig glädje över julen, samtidigt som jag också har varit väldigt sorgsen. Jag tror själv att jag har börjat kunna sortera mina känslor så att jag kan börja släppa fram lite sorg. Äntligen efter alla år!

För nio år sen på lillejulafton försvann barnens pappa, fast vi visste inte det egentligen förrän på julaftons morgon då vi upptäckte att han var försvunnen. Våra julaftnar brukade börja med att vi klädde granen efter en mysig julmorgon, men den här fick börja med telefonsamtal till polisen. Jag minns än idag hur jag tillsammans med ungarna klädde granen, jag ville ju att det skulle vara som vanligt, för han skulle ju hittas snart och vi skulle kunna fira jul som vanligt. Med en klump i magen och med ett låtsat glatt humör förberedde jag vår julafton. Svärfar och svärmor skulle komma senare, och jag minns hur jag satt framför den klädda granen och slog in dom sista julklapparna. Dom som skulle ges till Paul.

Hela tiden hade jag telefonkontakt med polisen, och när kl var halv två tror jag så fick vi beskedet att han hittats död. Jag minns än idag mina barns skrik! Jag kommer aldrig glömma det! Väldigt gulliga poliser kom hem till oss, minns hur en av dom satt på pallen jag använt för att hänga upp sista kulan i granen med vår katt Gustaf i famnen. Jag satt mellan mina barn i vår soffa när dom berättade hur han hittats. Jag har aldrig frusit så mycket i hela mitt liv, kan än idag minnas hur kall jag var, inga tröjor i världen kunde få mig varm.

På våra barns önskan så kom prästen hem till oss, vi hade tur att det var den lokala prästen Pia som hade jour. Vilken underbar präst! Hon hjälpte oss att prata, hon hjälpte oss med en del av våra kaosartade känslor. Vi fick också besök av Pauls föräldrar och den ena systern med make. Det kändes skönt att samla dom närmaste omkring oss. Vi firade väl nån sorts julafton i alla fall, mina svärföräldrar, våra barn och jag. Vi delade ut julklappar även till Paul, dom la vi i en hög för sig själv. För oss fanns han fortfarande.

Jularna härefter har aldrig varit som förr! Fast denna julen har det börjat lossna lite för mig, och jag hoppas för mina barn också. Jag satt och höll igen tårarna när Kalla Anka sändes på TV, inte tårar av sorg, utan tårar av glädje höll på att tränga fram. Även juldagen hade jag en sån stund, när jag såg nån fånig julfilm så började tårarna rinna ner längs kinderna. Kärleken undrade vad som stod på, och jag bara snyftade fram att jag kände mig så lycklig. Äntligen efter alla år kunde jag känna nån form av julkänsla. Jag älskar julen, men sen det här hände har jag varit som en robot när det blir jul, gjort saker för att det måste göras, inte av julglädje. Men nu är jag på gång igen, så akta er mina närmaste, nu blir nästa jul magisk!

Ny karriär kanske?

Idag när jag kom hem från jobbet så slötittade jag på tv medan jag väntade på att Kärleken skulle komma hem. Det som var på var Judge Judy, en rivig domare som dömer ut straff åt smågruffande människor på sämsta sändningstid. Det är nästan lite underhållande att se henne skälla ut folk efter notor, sån önskar jag ibland att jag vore. När jag blir arg blir jag mest ostrukturerad och skäller okontrollerat, ingen rim och reson i det. Mest barnsligt och dumt när jag blir arg.

Efter det kom Leila bakar. Herregud vad den människan är fin. Rund o go, och vacker som en dag. Och inte det minsta stressad verkar hon vara när hon står och rör ihop kakdegar och annat gott. Då kom jag att tänka på att om jag nånsin blir arbetslös så ska jag bli TV-kock. Det vore en alldeles utmärkt karriär för mig! Jag är ju både rund och tja, jag kan vara god också!

Det som slog mig när jag såg Leila vifta omkring med vispar och slevar medan hon provsmakade det hon bakade och lagade, det var att det var på TV. Vilket innebär att det enda Leila behöver göra egentligen är att på ett snitsigt sätt slänga ihop lite ingredienser och se ut som om hon njuter när hon provsmakar det. Helst ska dom olika ingredienserna ligga i söta små bunkar och vispas ihop med elegans. Ingen vet ju hur det smakar, så det är ju mindre viktigt.

 Jag skulle kunna klara av det. Jag älskar fina saker, så jag skulle samla på mig en massa bunkar och fina grytor, gärna nån flott maskin också. Hår och makeup förmodar jag att jag skulle ha nån stylist till, så utseendet skulle jag också kunna få till. Sådär ljuvlig i ett vackert förkläde skulle jag stå i TV-rutan och säga mmmm och slicka mig lystet om läpparna efter provsmakningarna. En gång i tiden så ville jag bli filmstjärna så jag tror jag skulle kunna fixa till att le och tala om för tittarna hur god mina kakor är, även om dom smakar hästskit!

Problemet är väl egentligen att jag inte är lika händig i köket som Leila, så det skulle inte se lika flott ut när jag rensar vaniljstången. När jag gör det så ligger stången inte stilla, den far all världens väg. Och mjöl har jag överallt utom där jag ska ha det, så nja, jag överlåter nog TV-karriären åt Leila, det hon gör smakar säkert lika ljuvligt som det ser ut. Jag får nog hoppas på att behålla mitt jobb som sjuksköterska istället, så plågar jag mina nära och kära istället med mina futtiga försök till att baka!