Rek!

Idag när jag hämtade posten i vår brevlåda låg där förutom dom sedvanliga räkningarna och reklamen oxå en avi. Jag hade hade fått ett rekommenderat brev som jag skulle behöva åka in till Tärnsjö och hämta. Jag vände och vred på avin, men ingenstans stod någon avsändare! Vem sjutton skickar ett rekommenderat brev till mig? Många tankar for i mitt huvud! Varför får man sån post? Jag försökte fundera på om jag möjligen beställt nåt eller om jag väntade på nån sån där särskild post. Men ingenstans i mitt minne kunde jag hitta nån anledning.

Jag kom hem, slängde posten på köksbordet och skulle precis börja göra mina vanliga sysslor som jag alltid gör när jag kommer hem från jobb. Toa, padda och sen liten powernap på soffan! Men jag hade ingen ro. Jag vände på avin några gånger till, i förhoppningen om att det på nåt mirakulöst sätt skulle ha kommit dit någon avsändare. Men nädå! Lika tomt som innan, bara mitt namn och var jag skulle hämta den! Dumma post! Den som känner mig vet ju hur jädra nyfiken jag är, så det kröp i hela kroppen på mig av nyfikenhet. Jag bestämde mig för att åka in och hämta den, skulle bara vänta in Kärleken som var på väg hem från jobb han oxå. Inte ville jag åka in och hämta det där skrämmande brevet själv heller!

Många tankar for genom mitt huvud den korta färden till Ica Tärnsjö, där brevet låg och väntade på mig. Jag hade som tur är Kärleken bredvid mig så jag kunde bolla lite tankar med honom. Nu var han inte till nån hjälp med tänkandet precis, han är nämligen inte lika nyfiken. Han sa: Du får väl se när du hämtat det! Vad är det för svar? Jag ville ju kunna resonera mig fram till svaret!

En tanke var att det låg ett avklippt finger i nåt paket, eller nåt annat hemskt! Tänk om jag retat upp någon, kanske råkade jag knuffa till nån mafiosos fru i affären igår? Eller var det möjligen en storvinst från Postkodmiljonären? Tänk om dom inte hade tid att personligen överlämna miljonen till mig, och dessutom hade tagit reda på att jag HATAR att bli filmad? Eller tänk om jag hade kört för fort och råkat bli fotad av hastighetskamerorna längs vägen till jobb. Men, nä, jag är ju så försiktig när jag kör. Brukar ju ha 1 km lång kö efter mig för att jag håller hastigheterna. Men, tänk om!

Väl i affären så var det såklart kö till postutlämningen. Typiskt, jag hade ju bråttom! Jag höll ju på att spricka av nyfikenhet. Långt om länge så fick jag i alla fall mitt brev. Jag slet upp det mitt framför kassörskan, kunde inte hålla mig tills jag kom ut ur affären. Men.....

Det var bara ett brev från Renault som ville att jag skulle åka in till nån verkstad och kolla upp nåt på min Super-Clio. Tydligen hade dom upptäckt att det kunde uppstå allvarliga fel nånstans vid nåt som heter bromsar. Så jag får väl göra som det står i brevet, lämna in min älskade Super-bil för en hälsokontroll. Gissa om det var lite av en antiklimax på mitt nyfikna sinne!

Oj vad tiden går!

Oj vad tiden går! Nästan 9 månader sedan jag skrev nåt sist. Jag har helt enkelt inte haft nån lust eller inspiration! Jag har hela sommaren känt ett sug efter att skriva igen, har bara inte vetat vad eller hur jag ska skriva. Bara känt en längtan efter att skriva.

Jag har sedan jag lärde mig skriva nån gång för hundra år sedan alltid gillat att skriva. I lågstadiet älskade jag min skrivbok, den där man skrev ner saker. Jag minns att jag ofta skrev om prinsessor. Sagor har alltid fascinerat mig. Ord, skrivna såna har alltid lockat mig.

I förra blogginlägget, som skrevs i januari då alltså, hade jag höga förväntningar på detta året. En hel del har jag infriat. Jag har tillbringat mindre tid online och ägnat mer tid åt att pyssla. Jag skulle säker kunna gjort ännu mer, men jag är ändå nöjd med min insats. Det är inte lätt att ändra på fula ovanor, men jag har sytt en hel del. Man kan nästan säga att jag varit odrägligt entusiastisk med mina lappar istället. Jag har klippt, sytt, svurit, nålat, plåstrat om mina såriga fingrar, svurit, sytt, strukit eller som man säger i lapptäcksvärlden; pressat mina alster. Och framförallt har jag sprättat sömmar. Jag kan inte ens minnas antalet sömmar jag har sprättat upp.

I höst börjar ny sykurs, vi ska sy nån väska. Jag hoppas lära mig massor med nya saker, och framförallt få inspiration att göra nya saker. Radvis med pysselböcker, inköpta men aldrig använda ligger redo att användas i min bokhylla. Men nu ska jag försöka bli så jädra duktig använda dom. Sluta vara så velig när jag ska försöka bestämma vad jag ska göra. Jag ska sy grytlappar, täcken, dukar, kuddar och vepor. Ingen yta i vår lilla stuga ska få vara ifred för mina sydda grejer. Och julklapparna är ju givna. Ett par sydda söndagsrockar till far, en söndagskjol åt mor och två par sydda lapptäcksstrumpor åt lille lille bror!

Eller näää, där blandades nog lite väl mycket fantasi med verkligheten. Det blir väl någon duk kanske, och möjligen nåt litet docktäcke till dom små i familjen.

Jag ska försöka varva skrivande med pysslande, samtidigt som jag försöker ränna runt lite mer i skogarna här runt omkring. Lyckas jag med det så har jag inte ljugit nåt i mitt förra blogginlägg, utan faktiskt gjort som jag skrev.

Nytt År,, nya möjligheter!

Nu är det ett nytt år! I år har jag bestämt mig för att försöka ta vara på mina möjligheter på ett bättre sätt. Jag hade ett år förra året då ganska mycket saker gjorde att jag uppskattar mig själv mer än jag nånsin gjort. Väldigt små saker som gör att jag uppskattar mitt liv till 100 %. Eller kanske inte 100 %, det finns alltid utrymme för att livet kan förbättras. Det är viktigt att inte slå sig till ro och tro att man inte behöver anstränga sig mer för att livet är ju perfekt! Livet är på nåt sätt en färskvara, man måste jobba på att behålla fräschören i det.

I år har jag bestämt mig för att ta ett steg tillbaka i den digitala världen, leva mer i verkligheten. Jag har insett att väldigt många timmar i livet nuförtiden går till spillo framför datorer, telefoner och paddor. Även jag sitter en hel del vid dessa ting, men nu ska jag sätta upp mål där jag gör nåt kreativt. Ska lära mig bli bättre på att sy, göra nåt åt vår utemiljö hemmavid, pyssla ihop små saker som förgyller hemmet. Eller om jag känner mig själv, åtminstone försöka göra nåt. Jag inväntar ju paket från Panduro, så nåt ska jag väl kunna pyssla ihop!

Vi ska bli bättre på att ta vara på helgerna, göra nåt kul tillsammans, antingen jag och Kärleken själv eller med vänner. Det kan vara nåt så simpelt som att åka båt en sväng, eller ta husvagnen en weekend till nån camping. Kanske jag borde lära mig sy kläder oxå? Jag kan nästan se mig och Kärleken i likadana hemmasydda dressar gå hand i hand till campingens servicehus och diska tillsammans medan resten av camparna tittar avundsjukt på oss. Vore inte det ett bra mål?

Jag vill oxå bli bättre på en massa saker, kanske ska jag börja med att försöka lära mig köra husvagnen? Eller släpet? Jag kan köra rakt fram, men jag borde verkligen lära mig hur man backar på ett bra sätt med såna där saker efter bilen. Jag ska i alla fall ha som mål att fundera på saken!

Sen är mitt allra största mål det här året att vara nöjd! Att vara nöjd med mig själv framför allt. Jag är extremt duktig på att hitta fel på mig själv, så i år ska jag halvera antalet fel jag hittar. Inte alltid det är så jädra roligt att umgås med gnälliga mej jämnt, så det där målet ska jag verkligen sätta som nr 1.

Jag lovar ge facit till år 2014 nästa nyår, men jag ska ta tillvara alla möjligheter det här året ger, och jag ska ge alla eventuella svårigheter en tuff match så att det blir ett helt fantastiskt år!

Titta på mig nu när jag drunknar!

I helgen som gick var minsta barnbarnet Ludde här. Han hade bestämt att han minsann skulle sova 2 nätter hos morfar och Marie. Det var inte så mycket en fråga, utan mer ett påstående när han började prata om att komma till oss. Det var så självklart för honom att vi skulle ha tid för honom, och vem kan säga nej till en sån liten charmör?

Hans föräldrar lämnade av honom till mig utanför mitt jobb. Han hade packat sin lilla ryggsäck och en kasse med leksaker. Han hade bråttom att få in sakerna i bilen och var snabbare än en vessla in i bilen. Han var så taggad för vår myshelg. Efter att ha sagt hejdå till mamma, pappa och storebror Moltas så startade resan mot vårt paradis Östa. Han pratade på i baksätet medan jag rattade bilen hemåt. Nåt av det första han sa var att han sagt åt Moltas och Wille att dom inte fick komma ut till Östa idag, för han behövde lugn och ro! Han sa det med en sån allvarlig ton och med ett sånt eftertryck i orden, så jag är helt säker på att han verkligen tyckte så oxå! Jag kunde inte låta bli att skratta åt vad han sa, kan tänka mig att det är sånt han ibland får höra av sina syskon. Han är ju trots allt några år yngre än dom, och ibland kanske det inte är så kul att ha en liten lillebror som pillar på allt.

Många roliga saker kommer ur hans mun, han är i den åldern där många funderingar och tankar snurrar runt. Han är nu 4 1/2 år gammal och klok som få. Jag bara älskar att ha små samtal med den där lilla filuren.

På lördagskvällen hade vi bestämt, eller Ludde hade bestämt att vi skulle bada tunna. Han hade inga badkläder med, men som han sa: Det går så bra att bada med bar rumpa, för han är så stor så han kissar inte i tunnan... längre.... hmm...

Han njöt i fulla drag, kunde knappt bärga sig tills det blev dags att hoppa i tunnan. Han hoppade runt på altanen i väntan på att vi skulle kunna hoppa i tunnan. Och jag kan säga, Ludde hoppade verkligen i tunnan, där var minsann inget försiktigt kliv i där inte! Han for runt i tunna med många goa skratt. Det hördes över hela stugbyn han ropade: TITTA NU NÄR JAG SKA DRUNKNA!

Han menade förstås att han skulle doppa huvudet, men hur vi än rättade honom så var det samma hojtande hela tiden om att: SE NU DÅ, JAG SKA DRUNKNA 3 GÅNGER TILL INNAN JAG HAR BADAT KLART!

Sicken sötnöt han är! Det var en trött och nöjd kille som somnade sen. 2 härliga dagar fick vi med Ludde, och nä, han drunkade inte, men jisses vad den grabben kan dyka i en liten tunna!

Alla helgons dag

I helgen har det varit Alla helgons dag. För många en tid av sorg och tankar på nära och kära som försvunnit ur tiden.

För mig var aldrig denna helg så viktig, jag visste inte riktigt vad den stod för. Hade inte direkt haft nån som dött i släkt eller vänskapskrets. Men för 10 år sen försvann 3 personer i min nära krets inom en period av 3 månader. Först ut var min farfar, han betydde så mycket för mig, och när han dog så blev det så tomt. Sen bara en månad senare dog min morfar. Han hade inte lika stor emotionell betydelse, men ändå var det min morfar. Begravningarna var tunga, men dom var båda gamla och deras tid var ute. Det var sorgligt att dom försvann ur mitt liv, men i minnet fanns dom kvar. Speciellt farfar.

Efter ytterligare en månad dog min sambo, mina barns pappa. Just på julafton. Det var ett hårt slag, fruktansvärd period. Jag tänker inte skriva mer om det nu, dom som känner mig vet vad som hände och viken sorg det var och ibland fortfarande är, speciellt för mina barn. Den begravningen var inte rolig alls, men den blev ljus och ett fint minne trots allt. Våra vänner gjorde det till ett fint minne.

Men, det var inte det jag skulle skriva om. Nä, den här helgen, Alla helgons helgen, en både ljus och mörk helg, allt beroende hur man mår. En tid att minnas sina nära och kära. En tid att tända ljus och minnas tillbaka.

Vi var igår på kyrkgården och tände ljus på kyrkogården. Det var på kvällen, lite dimmigt, och alla ljus som brann på alla gravarna, det var så sagolikt vackert. Jag kände både sorg och glädje. Men framför allt var det så vackert. Jag tror att det är viktigt att försöka minnas sånt som var glädje, det som var bra. Det är det som den här helgen betyder för mig. Att försöka ta tillvara det lyckliga, även om personerna som försvunnit ur ens liv inte finns i verkliga livet.

Jag har haft svårt att se det positiva med livet förr, har inte riktigt velat tänka på det. Har säkert inte orkat känna efter. Men nu när jag har ett fantastiskt liv med en underbar man och familj så kan jag tänka tillbaka och faktiskt oxå minnas tillbaka med glädje. Att gå där på en kyrkogård och känna tacksamhet och glädje trots allt, det är stort för mig. Jag känner tacksamhet för att jag fått mina två fina barn. Jag känner tacksamhet för att jag träffat en fin man igen, att hans familj tagit till mig till sina hjärtan.

Det är det som är grejen med Alla helgons helg för mig. Att minnas med tacksamhet.

Kitt vad kul det är att måla

Vi håller på att bygga en farstukvist. I alla fall tror jag att det är så det heter, en liten byggnad över ytterdörren. Med en liten bänk innanför, för det är mitt krav. Där ska jag sitta och njuta av livet och se ut över skogen, som omväxling till utsikten vi har på andra sidan som är mot vattnet.

Nu skrev jag att vi bygger, men jag menar förstås att Kärleken bygger och jag är mer ett sorts moraliskt stöd. Fast jag har faktiskt börjat göra lite nytta oxå, har tagit tag i penslar och annat som följer med när man bygger. I början var det jag som var förste penseltvättare, men nu är det minsann jag som oxå både målar och grejar.

Jag har idag för första gången nånsin kittat fönster. Det var meningen att vi bara skulle fylla i där det satt lite löst, men som vanligt blev jag ivrig och började peta bort det mesta av kittet, även det som satt rätt bra. Och tja, efter lite kludd, svärande och mer kludd på både mig och omgivningen så blev det faktiskt ganska bra. Fast, det slutade med att med allt mitt kluddande så tog tuben slut fortare än jag hann säga kitt, så vi fick fara in till Uppsala och inhandla en ny tub. Men vad gör det, jag älskar ju att shoppa, börjar även uppskatta byggvaruhus.

Jag har även målat lite, både gavlar och vedbod har fått smaka på penseln. Och japp, även där har jag kluddat. Spillt lite på både mig, väggar och mark. Men det går att rätta till. Med en liten pensel ska jag avsluta hela målningen med att gå omkring huset och fylla i rätt färg där jag råkat kludda på fel färg. Jag har nog en liten konstärlig ådra i mig i alla fall!

Jag älskar att strosa omkring hemma i gamla invanda kläder, urtvättade och fläckiga. Och vad passar då bättre än att hålla på att måla på semestern. Det spelar ingen roll att jag har fläckiga kläder då, för jag kan alltid skylla på att jag målar om nån skulle dyka upp. Dessutom ser det så himla arbetsamt ut att ha fläckiga kläder, jag kan med gott samvete slappa, för det ser ändå ut som om jag har jobbat häcken av mig! Härliga sommar!

Arg!!!!

Jag har i två dagar nu varit så förbannat arg, så arg så att jag sett rött! Jag ältar det och jag tjatar om det på jobbet, inte lika mycket hemma för det handlar om mitt jobb. Och då kan jag inte vräka ur mig allt, för det finns ju tystnadsplikt.

När jag började inom vården för 100 år sen, eller nä nu ljuger jag lite, för 30 år var det för att vara exakt, så var respekt för patienten det som var viktigast. Att få ge sin tid till den som behövde det, det var viktigt. Att det fanns tid för att jag skulle rulla håret på en tant, det var så självklart. Nu blev det väl inte så perfekt, jag som aldrig hållt en hårspole i min hand, men tanterna var nöjda bara man pysslade med dom och lyssnade på dom. Och jag kände att jag hade valt rätt i livet. Jobba med människor var min grej.

Efter ett antal år, närmare bestämt 17 år som undersköterska så insåg jag att jag ville bli sjuksköterska, jobbet som undersköterska hade ändrat sig lite och jag kände att det var dags för mig att ta ett steg vidare. Lyckligare än jag den där januaridagen när jag gick fram och fick mitt examensbevis, det har nog aldrig funnits! Jag var stolt, och jag var sjuksköterska!


Fortfarande var respekt och empati viktigt för mig, och det hjälpte mig många gånger den där första kaotiska tiden som nybakad sjuksköterska. Jag insåg att jag aldrig skulle bli fullärd sjuksköterska, att det fanns nåt varje dag att lära sig. Bara för att jag gått högskola så innebär inte det att jag automatiskt blir en bra sjuksköterska. Jag var fortfarande samma Marie, med den skillnaden att jag hade lite mer ansvar bara.

Jag skäms när jag tänker på hur jag ibland tänker, jag är inte mer än människa jag heller. Men jag försöker verkligen försöka förstå hur mina patienter fungerar. Och oftast misslyckas jag, som man ska, för jag kan aldrig krypa in i nån annans huvud och förstå fullt ut. Den dan jag påstår det, då hoppas jag att jag får sparken! Men det är min skyldighet att försöka sätta mig in i en patients situation! Jag får aldrig nånsin misstro eller nedvärdera nån. Då gör jag fel!

Att jag var så förbannat arg i helgen, det berodde på att nån misslyckats totalt med att försöka ha empati, med att lägga sina värderingar åt sidan. Därför var jag så arg! Men det stärker mig och mina andra kollegor tror jag att anstränga oss ännu mer, att vi blir mer lyhörda. Vi är ett bra team på jobbet, och det tänker vi fortsätta vara.

Förresten, här nedan är en text jag skrev för väldigt länge sen, när jag jobbade på en kirurgavdelning. Lite kul att jag har texten kvar, även om det är mycket punkter och kommatecken i den, för jag tror att min inställning till vårdandet är lika idag, så håll till godo, och ha överseende med mina punkter snälla ni!

Ångest

Så sitter man på jobb, hade sånär missat att jag skulle jobbat inatt, sett fel på schemat... *s*... Men en liten aning.. gjorde att jag ringde o kollade... o visst... en timme innan jag skulle börja, så.. ja.. fick jag PANIK:. hade ju sett ut min kväll, chatta o kanske spela lite... Är ju lite sådär speloman, spelar WoW, urkul... Men... mitt jobb, som jag då älskar måste skötas, så in i duschen, snabbt på med kläderna o ut i bilen...

Tyson.. min alldeles egna vovve, såg väl lite besviken ut, hade ju utlovat ett bad, med tillhörande matte i bikini för första gången i år, så.. men får väl ta en tur imorgon istället..

Väl på jobb, ja då är det hyfsat lugnt, jobbar som sjuksköterska.... såg framför mig en natt med kaffet i högsta hugg.. *skojar nu*... för.. det är väl ändå en nidbild... *s*.... Brukar ha fullt upp, så det kändes rätt avkopplande att bara ha 2 antibiotika att iordningställa.... förutom dom vanliga sysslorna då alltså...

Får rapport om en *gnällig* patient, o visst... stämde väl ganska bra... om man nu får använda det uttrycket... Tog dubbelt så lång tid som alla dom andra patienterna tillsammans när vi gick runt o tittade till dom på första *rundan*...Var det inte det ena så var det det andra... men.. utrustad med en ängels tålamod.. så lugnade vi självklart ner henne...

En timme senare, då ringer patienten, helt hysterisk... .. helt övertygad om att döden ska inträffa när som helst... Kan säga... efter att ha undersökt, hämtat lite medikamenter, lugnande såna då... för... det som var fel.. var just ÅNGEST... dödsångest... så kändes det plötsligt som om jag hade en plats på jorden... just att bara kunna sätta sig ner... prata o hålla handen... bättre än den pillan jag stoppade i henne... ... att kunna ha förmånen att för en gångs skull bara kunna sitta o hålla just handen... önskar att dom som bestämmer kunde se... vilken skillnad det gör att ha tid för patienterna... Hennes ångest.. klingade av.. dels av tabletten såklart.. o tror.. att det som gjorde mest nytta... var just... att det fanns nån där för henne... ..

Hon sover än... ska alldeles strax.. smyga in o se.. så hon har det ok.. lovade vara där för henne inatt.. ... älskar mitt jobb...skönt att vara behövd......

Kram ... den som orkar läsa...

   "